Hans ben hade gått fram till henne av egen vilja, och plötsligt stod han där, framför henne. Och han hade fortsatt stirra på henne, där han stod så nära henne.
Hon hade vänt sig om och stirrat på honom, och där hade de stått en stund och bara stirrat på varandra.
Sedan hade hon frågat vad han ville. Om han bara var här för att jävlas. För i så fall kunde han lika gärna gå.
Och han hade tittat på henne, tagit ett djupt andetag och sagt att han inte var här för att jävlas. Han var verkligen inte här för att jävlas. Inte på något sätt.
Men hon hade inte trott honom. Hon hade trott att han ljög och skulle göra något så fort hon sa att hon litade på honom. Så hon hade bara ställt sig mer upprätt och gått iväg. Och lämnat honom där, följande henne med blicken.
Han hade stått där, en lång stund efter att hon hade gått, och bara undrat. Undrat över varför hon inte hade trott honom. Han hade ju sagt sanningen.
Sedan hade han suckat, stått kvar en liten stund till och sedan gått själv. Men han hade inte koncentrerat sig på någon av lektionerna under dagen.
Efter sista lektionen hade han hittat sig själv ståendes framför hennes skåp igen. Fast hon hade inte varit där. Men han hade sett henne på väg till skåpet, och hans ben hade inte låtit honom gå iväg.
Hon hade nog sett honom, för hon hade stannat i sina steg några meter ifrån skåpet. Han hade flyttat sig åt sidan, och hon hade långsamt gått fram till det, utan att släppa honom med blicken, och hon hade långsamt öppnat det och ställt in sina grejer och tagit ut sin väska.
Sedan hade hon backat något, vänt sig mot skolans entré och börjat gå åt det hållet. Inte förrän en lång stund senare hade hon vänt blicken från honom. Han hade inte tittat på henne en gång.
