Allt hade blivit mycket bättre, hade han sedan tyckt. De hade varit vänner jättelänge och hon hade verkat må mycket bättre.
Men en dag när han hade gått runt i lägenhetsområdet en stund hade han sett henne stå ovanpå ett tak. Han hade sprungit dit så snabbt han kunde och skrikit på henne, och frågat vad hon gjorde där uppe.
Hon hade svarat att hon inte ville finnas här mer. Hon ville bara bort från den här helvetesvärlden. Hon hade sagt att han hade hjälpt henne jättemycket, men att det inte hade varit tillräckligt.
Han hade skrikit på henne att hon inte skulle göra det. Att hon inte skulle göra det, för han skulle inte vilja leva i en värld utan henne.
Hon hade sagt att om han ville att hon skulle leva så fick han skynda sig. Om han hann upp till taket, och om han hann stoppa henne innan hon hoppade, så skulle hon inte ta livet av sig.
Han hade aldrig sprungit så fort, och även om han höll på att svimma av ansträngningen att springa uppför flera trappor, så slutade han inte. För hon skulle inte få ta sitt liv.
