Han hade gått runt i sitt kvarter och lite utanför och bara tänkt. Han hade bara tagit på sig sina skor och sin jacka den där lördagseftermiddagen och bara gått ut. Han hade inte vetat varför.Han hade heller inte vetat vart han var på väg. Han hade bara gått.
Han hade sett henne. Han hade sett henne sittandes på ett trappsteg upptill ett hus. Han hade tänkt på att han såg henne väldigt mycket nu för tiden. Sedan hade han sett att hon satt med huvudet i händerna och skakade något. Han hade gissat att hon grät, och han hade undrat varför.
Han hade funderat på om han skulle gå fram och prata med henne eller inte, men sedan hade han kommit ihåg att han hade lovat sig själv att inte strunta i henne om hon grät. Så han hade gått fram till henne.
Hon hade genast tittat upp och sett på honom, och han hade frågat hur det var med henne. Hon hade tittat på honom en stund, han hade tyckt att det såg ut som om hon försökte bestämma om han verkligen var någon att lita på.
Sedan hade hon sagt att det inte var bra. Att det inte var bra alls. Och hon hade börjat gråta igen.
