Han hade satt sig bredvid henne och hon hade lutat sitt huvud mot hans axel. Hon hade gråtit och gråtit och gråtit.
När hon hade slutat gråta berättade hon att hon inte orkade gå upp på morgnarna, för hon ville inte gå till skolan. Det var så jobbigt. Sedan hade hon sagt att hennes föräldrar hela tiden var på henne om i princip allt hon gjorde, och de bråkade med henne, och de bråkade med varandra, och att det var därför som hon hade gått ut nu. För att hennes föräldrar bråkade.
Han hade tittat på henne och lagt handen på hennes axel. Han hade sagt att det var okej, att allt skulle bli okej med tiden. Och hon hade sagt att det inte var sant, och han hade svarat att det kanske kändes så nu, men i slutändan skulle allt vara okej.
Sedan hade han lagt sina armar om henne, kramat henne så hårt han vågade, och hon hade kramat honom tillbaka och tackat för att han hade lyssnat. Han hade bara sagt att han alltid skulle finnas där för henne.
