Forrest Sullivan

vier

Fyra : Kvävda under jorden kan vi först andas ut.

Det var lördag och Ava Rogers (som suttit uppe och tittat på matlagningskanalen till klockan tre på natten) vaknade upp runt klockan tolv och upplevde inget annat än tristess. Vanligtvis brukade hon åka och shoppa eller bara slappa hemma med sina vänner på helgerna, men eftersom de hade bestämt sig för att hata henne verkade det som att Ava var tvungen att hitta på något själv.

Det var då hon mindes Forrest som verkade vara den enda vän hon hade kvar. Så hon ringde honom, frågade om hon fick titta förbi en stund och för Forrest var det absolut inga problem.

Ungefär en timme senare stod Ava på familjen Sullivans persikofärgade veranda och ringde på ringklockan bredvid dörren. Den som öppnade var dock inte Forrest utan den korta kvinnan med hårt ansiktsuttryck och korpsvart hår hon fått en skymt av på tröskeln till Forrests rum den där kvällen för någon vecka sedan.

Redan när hon öppnat dörren kände Petunia igen flickan som stod på hennes veranda, men hon skulle ljuga om hon påstod att hon var glad att se den lilla jäntan. Det var något med hennes sons nya "vän" som Petunia Sullivan ogillade. Kanske berodde det på att hon förtrollat hela Forrest till någon hon inte riktigt kände igen, men kanske berodde denna avsmak på att flickan påminde Petunia om sig själv i samma ålder. Åren innan hon träffade Forrests far och fann tron på Gud ville Petunia helst glömma då de genomsyrades av alkohol, prostitution och droger, men det var svårt när hon tittade på Ava Rogers.

Ava frågade artigt vart Forrest höll hus och efter att för ett kort ögonblick ha övervägt att stänga dörren i ansiktet på den unga kvinnan talade Petunia om att hennes som var på sitt rum.

Forrest satt på sin säng med sin blyertspenna mellan fingrarna och madrassen full av skissblock och lösa papper när Ava plötsligt kom in i hans rum.

- Jag visste inte att du kunde rita, sa Ava efter att ha ställt sin ryggsäck på Forrests golv och satt sig på hans säng bland alla skisser. Hon plockade upp en som föreställde ett kustlandskap och blev imponerad av Forrests färdigheter.

- Det är skönt att göra något annat än att tänka på döden ibland, sa Forrest och de båda skrattade. Forrest hade blivit såpas avslappnad i Avas närhet att han då och då drog ett skämt.

Rocken som Forrest alltid hade på sig låg idag slängt över hans skrivbordsstol så för en gångs skull försvann han inte under allt tyg och Ava kunde se konturerna av hans slanka överkropp och breda axlar som täcktes av den vita skjortan. Hon tyckte att han såg stilig ut, men hela den formella klädseln hade aldrig varit något för henne.

- På tal om döden, började Ava och tittade på Forrest medan han skissade på något som liknade en fyr. På vägen hit gick jag förbi kyrkogården och fick en skitbra idé. Vi ska begrava dig!

Forrest hand blev stilla över pappret och oförstående tittade han upp på Ava.

- I... marken?

Ava nickade och Forrest, som tyckte Ava lät alldeles tokig, funderade över ifall det var så här folk såg honom - som en galning.

- Ja! Vi gräver ner dig i marken så du får känna hur det är att vara död och så får du ligga där en stund. Sen kommer jag och gräver upp dig igen!

Forrest tvekade först över Avas egenartade idé, men då han hela dagen inte gjort annat än att kladda i sina skissböcker och kände sig uttråkad gick han med på det utan någon vidare övertalning behövd.

Utan att tala om för Forrest mor vad de hade i kikaren letade de upp en spade i garaget. De hade även turen att hitta ett vp-rör av vit hårdplast som legat kvar i garaget sedan Forrest far fick för sig att prova på att dra egen el. Detta projekt hade inte blivit särskilt ihållande då det både var farligt och olagligt att dra sin egen el, men vp-rören låg kvar och skulle bli perfekt för Forrest att andas igenom, tyckte Ava.