Forrest Sullivan

zwölf

tolv : Döden är enda vägen till våra näras hjärtan.

Forrest som hade ett stort och otympligt gips runt sitt vänstra ben hade svårt att hänga med i Avas snabba steg när de förflyttade sig till sovrummet. Men han tänkte inte låta några brutna ben stå i vägen för honom och väl inne i sitt sovrum föll de båda ner på hans säng med hjärtan som slog i synk.

Ava satte sig gränsle över Forrest och med en enkel rörelse drog Forrest av hennes tröja som han sedan lät falla till golvet. Ava lutade sig ner mot Forrests läppar och kysste honom ivrigt innan hon fortsatte ner över hans hals. Han stängde njutande ögonen medan Ava kysste hans skinn och han kunde känna hur hon log mot hans hals när han började flämta av upphetsning.

Forrest greppade tag runtom Avas nätta kropp med sin arm och vände på dem båda så att hon hamnade under honom. Han fick hjälp av med tröjan och för ett kort ögonblick möttes deras blickar som båda lyste av hunger och vilja. Med sina längtansfulla ögon fästa i Avas kilade Forrest in sin hand under hennes rygg och sökte efter bh-spännet. Ava log retligt när hans fingrar fumlade med spännet, men krökte sedan vänligt på ryggen så att Forrest enklare kom åt. Avas bh gjorde hennes huvtröja sällskap på golvet och det dröjde inte länge innan resten av deras kläder också gjorde det (trots svårigheterna med att kränga av byxorna över gipset).

Hela Forrests kropp kändes som att den var på väg att sprängas av lust, men oron över att Ava inte kände samma sak fick honom att vänta med att gå hela vägen och istället förde han ner sin hand mellan hennes ben. Forrest letade efter den punkt som han visste fick Ava att kvida av upphetsning och när han väl hittat den kunde han känna hur Ava blev allt varmare och våtare under hans fingrar.

- Ta mig Forrest, andades Ava tungt ut och Forrest gjorde som han blev ombedd.

Han torkade snabbt av sina fingrar på lakanet under dem och tryckte sig försiktigt in i Ava. Han började röra sina höfter mot hennes och kvidanden av lust lämnade dem båda med jämna mellanrum. Snart började svetten rinna längst med Forrests näsrygg, men att höra Ava stöna i hans öra var tillräckligt för att ge honom det adrenalin han behövde för att fortsätta.

Forrest var ingen utan Ava. Hon var det liv han under många år saknat och han förstod nu att han alltid skulle vara ett tomt skal utan henne vid sin sida. Länge hade han trott och intalat sig själv att hon fyllde det hål som hans far lämnar efter sig, men Forrest förstod nu att det inte stämde. Det skulle alltid finnas ett hål inom honom efter sin far som aldrig skulle kunna fyllas, men Ava var den som hindrade det hålet från att sluka honom.

Forrest hade aldrig förstått meningen med livet när livet trots allt bara var en väg mot döden, men det gjorde han nu. För honom var meningen med livet Ava.

När Forrest öppnade sina ögon möttes han av ett starkt ljus som bländade honom. Han blinkade för att få tillbaka sin synförmåga och vänja sin blick vid ljuset och när han gjort detta kunde han beundra scenen som bredde sig ut framför honom.