Forrest Sullivan

acht

Åtta : Människor är de riktiga monstren.

Det var juni när Forrests far fick beskedet om en välutvecklad prostatacancer. Tumören i prostatakörteln var ovanligt stor meddelade doktorn vid magnetröntgen och då Forrests själv hade fått följa med på undersökningen mindes han allt från punkt till prickat, framförallt hur spännande det hade varit att se sin far åka in i den stora röntgenmaskinen.

Men Forrest kunde också minnas de gånger han följde med sin far på cellgiftsbehandling och fick sitta i stolen bredvid och smutta på apelsinjuice medan sköterskorna stack hans far med nålar som var kopplade till slangar, som i sin tur var kopplade till droppåsar.

Ibland kunde besöken ta flera timmar och då läste de serietidningar eller tittade på barnprogram tillsammans tills Forrest somnade i sin mors knä. Petunia var ofta där som stöd för sin make och ofta kunde Forrest se hur hennes ögon blev glansiga av att se far sitta i stolen mellan slangarna.

Forrests mor hade berättat för honom att hans far kanske skulle börja se annorlunda ut om ett tag. Hon pratade om att han skulle tappa sitt hår och bli svagare på grund av medicinen. Forrest hade svårt att se sin far framför sig utan hans krusiga, bruna lockar och stickiga skägg eftersom det var så han hade sett ut hela Forrests liv.

Forrest hann dock aldrig se sin far utan hår för cancern visade sig vara väldigt elakartad och det dröjde inte länge innan den hade spridit sig och lämnat metastaser både i hans fars bäcken, njurar och därpå även lungorna.

Det fanns inte många medel kvar för läkarna att ta till och då inte heller Petunias ständiga böner till Gud hjälpte fanns det inte så mycket mer för Forrest att göra än att se sin far långsamt dö framför sig.

När Forrest och hans mor fick säga farväl till mannen som fyllt båda deras liv med glädje grät Petunia Sullivan utan stopp medan hon höll tag om sin avlidna makes hand. Forrest å andra sidan grät inte alls. Han tyckte att hans far såg fridfull ut där han låg med ögonen slutna - som att han vore försjunken i en djup sömn.

Forrests mor sa några kärleksfulla ord till sin make, bad en bön över hans döda kropp och kysste till sist hans hand. Även Forrest sa några få avskedsord till sin far, något i stil med att han skulle ha det bra och att de båda skulle ses snart igen.

Sedan täcktes Forrests far över med ett vitt skynke och det var sista gången han fick se det vänliga ansikte som alltid tagit honom för vad han var.

Men Forrest ältade inte sin fars död, för han var klok och visste att döden var oundviklig. Han visste att livet gav gåvor till döden som döden behöll och värnade om och just denna dag hade döden fått den finaste gåva Forrest kunde tänka sig.

Ava hade alltid varit en bestämd tjej och det var sällan som hon inte kände sig säker på sin sak. Därför hade Forrest inget att säga till om när hon bestämde att de skulle dra och shoppa tillsammans.