New start

KAPITEL 17

Vad sa jag om att du ska låta honom va" sa en bekant röst bakom mig. Jag vände mig om och såg Olivia med en arg rynka mellan ögonbrynen.

"Vad vill du" sa jag tröttasamt för jag orkar inte idag, jag vaknade inte på den bästa sidan kan man säga.

"Jag vill att du ska låta honom vara" sa hon och närmade sig mig.

Snälla människa låt mig vara jag kommer komma försent till lektionen, inte för jag bryr mig men jaja.

"Du kan ta och låta mig vara så blir allt bra" sa jag surt och vände mig om hastigt men hon stoppade mig genom att ta tag i min arm hårt.

"Då gör jag väll det åt dig" sa hon tyst med en obehagligt leende.

"Men försök då" jag drog tillbaks min arm och gick till lektionen.

Asså hon förstörde min dag ännu mer.

~

"Hey Madison hur känns det" ropade Olivia lite längre bort vid några skåp och hennes tjejkompisar.

Jag gick fram till henne för att sätta ett stopp på det här.

"Vad vill du nu då" sa jag surt. Att jag ens slösar tid på henne.

"Vad det jobbigt" frågade hon med ett hånflin.

"Jag orkar inte mer dig något mer han du ba komma fram till vad du vill säga så jag får gå sen" sa jag och gjorde gester med händerna.

"Gick du på begravningen"

Mitt hjärta stannade.
Jag fick inte fram ett ända ord. Jag stod där helt stum.

"Så det är sant" sa Olivia sedan och la armarna i kors framför bröstet.

Jacks perspektiv
Jag såg Mad stod och pratade med Olivia. Jag sa ju åt henne att inte prata med henne. Jag gick fram till dem för att ta Madi där ifrån. Jag ställde mig bakom henne.

"Vad händer här då" sa jag med lite allvarlig röst. Det är något som inte känns bra.

Jag kunde se hur Olivia började le lite, inte ett trevligt leende.

"Mad, kom vi går" sa jag tyst oroligt. Hon stod fortfarande med ryggen mot mig.

"Har du berättat för henne" lämde Madison läppar så svagt att man nästan inte kunde höra de.

"Va"

"Har du berättat för henne" sa hon nu högre och vände sig sakta om. Jag kunde se att hon kunde falla ner och gråta när som helst.

"Berättat vadå" sa jag fundersamt medans jag tog ett litet steg närmare henne och använde mina armar för att försöka lugna henne.

"Om min lillasyster" skrek hon nästan. Hon darrade på rösten.
Hon backade från mig.

"Madi, varför skulle jag göra de" sa jag men skakig röst. Hur kan hon tro de.

"Hur fan kan hon veta de då" skrek hon och pekade på Olivia. Olivia bara stod där och tittade på med ett leende på läpparna.

Jag spännande käkarna, dendär jäveln. Jag visste att något för eller senare skulle hända.

"Jag sa ju till dig att inte lyssna på henne"
"Men hur fan vet hon om de, om de inte va du som berättade för henne" nu rinner det några tårar på hennes kind.

Det gör ont i mig att se henne såhär.

"Men hur i hela helvetet ska jag veta det" sa jag med allvarlig röst och spände käkarna för att inte visa mig svag.

"Men hon gör de nu och du är den enda jag har berättat för" sa hon med lägre ljud nivå nu men hon skakade fortfarande på rösten.

Folk hade samlats runt oss men jag sket fullständigt i dom nu.

"Mad kan vi prata någon annan stans" sa jag och försökte låt lugn.

"Jag vill inte prata med dig något mer nu, låt mig vara" sa hon och gick snabbt förbi mig.

Jag vände mig för att gå efter henne.
"Madi" sa jag efter henne.

Chase, Liam och Jacob stoppade mig från att komma längre.

"Ge henne lite tid" sa Jacob och tog mig försiktigt på axeln.

Jag tittade på honom med en ilsken blick. Jag ville slå honom så hårt i ansiktet just nu.

Jag vände mig om hastigt gick fort fram till Olivia, jag stod så nära henne att jag kunde känna hennes andetag mot mitt ansikte. Jag spände käkarna hårt. Hon såg rädd ut och det borde hon va också.

Hon kan ha föstört mitt liv med den ända människa jag faktiskt älskar.

Hon tittade livrädd på mig. Jag backade och jag kunde känna hur det började svida i ögonen.

Jag slog hårt handen i ena av skåpet och lämnande skolan.