New start

KAPITEL 24

Jag vaknade sent dagen efter av att telefonen ringde. Jag sträckte mig efter mobilen. Jack. Hjärtat slog hårt i bröstet men jag suckade bara och la på. Så lätt ska du då inte ha de. Tänkte jag medans jag la bort telefonen och sträckte på mig i den varma och sköna sägen.

Om han verkligen älskar mig ska han fan få kämpa.

Jag ställde mig upp ut sägen, drog på mig en lång t-shirt och gick ner för att laga frukost.

Blåbärs pannkakor få det bli. Smeten blev alldeles blå av blåbären, såg väldigt gott ut, om det hade vart kladdkasmet hade jag kunnat äta upp all smet, bara smet. Mendans jag hällde upp smeten i stekpanna så knackade det på dörren.

Kan jag aldrig få vara ifred. Jag suckade och närmade mig dörren, öppnade dörren och till min förvåning stod Chase där, själv. "Har du sovit tills nu" frågade han och gav ifrån sig ett flin. "Det blev väldigt sent igår med Hailey, och som om du inte har sovit sent nån gång" flinade jag tillbaks och flyttade mig från dörren för att släppa fram honom.

"Vad gör du här" frågade jag honom medan jag närmade mig spisen igen. Han följde efter mig och satte sig vid köksbordet "Jag ville bara prata, se hur du hade det" sa han och ryckte på axlarna som om det var självklart varför han var här.

Jag vände på pannkakorna och frågade om han ville ha några men han skakade på huvudet.

En tystnad spreds genom rummet. Jag la upp pannkakorna på en tallrik. "Varför är du här själv, ni brukar ju alltid vara som ihopklistrade" frågade jag lite fundersamt medans jag hoppade upp på bängen och satt med dinglade fötter. "För annars hade killarna stoppat mig" sa han och såg lite nervöst på mig. Jag kollade bekymrat på honom med pannkaka i munnen. Han mötte mina ögon och en rysnig gick genom kroppen. Varför hade om stoppat honom, vad menar han?. "Vad menar du" sa jag frågande och tog ytterligare en bit pannkaka. Han förblev tyst men han kollade fortfarande på mig med en blick som gav mig rysningar. Jag tittade ner på tallriken som stod på bänken bredvid mig för att undvika hans blick.

"Madi" sa han och satte sig upp från stolen. Jag innsåg nu att jag bara hade en låg t-shirt på mig, jag korsade snabbt benen. Han närmade sig mig och mitt hjärta började slå, hårt.

"Jag har velat säga det här till dig men har inte vågat" han suckade djupt och mötte min blick men jag tittade snabbt bort. "Jag tycker om dig" sa han och stod nu mitt framför mig och kollade ner på mig med hans stora blå ögon. Skojar han med mig eller "Jag tycker om dig också" sa jag och spelade dum och jag kunde inte hindra ett litet nervöst skratt. "Men du förstår inte" sa han. Han satte fingret under hakan och lyfte upp den så jag tvingades möta hans blick. "Jag tycker om dig" sa han lungt och hans blåa ögon borrades in i min själ. En rysning spreds genom ryggraden.  Hjärtat slog som om jag just sprungit ett maraton och jag andades tungt.
Jag vart stum. "Nä det gör du inte" var det ända jag kunde få ur mig. Han tog bort sitt finger och la handen på mitt lår istället. "Jo det gör jag" sa han lungt och jag förnekar det bara. Det kan han inte göra, då hade jag märkt något. "Nej de gör du inte, i såfall så hade jag märkt något" sa jag lite bekymrat. Han tog bort sin hand och skrattade tyst. "Du var för blind att kunna se de, för kär för att kunna se de" sa han och smått log. Jag gav honom ännu en bekymrad blick med en rynka mellan ögonbrynen. "Huur, när, varför" jag stammande fram orden. Helt ärligt så blev jag lite glad, jag har aldrig varit såhär poppis bland killar förut. Han log och sa. "Alla andra har märkt det, till och med Jack" sa han och tog ett litet steg bak.

Det slog mig Jack, Jack, Jack, Jack. Har han märkt det, men inte jag. Var det därför han blängde på Chase hela tiden om han stod för nära mig eller något.

"Det var därför han blev så arg då vi bada för några veckor sedan" sa han och skrattade tyst för sig själv. "Men Madi, jag tycker om dig, ganska mycket och har gjort de ett tag nu" han närmade sig mig igen med en ännumer intensiv blick som jag inte kunde slita mig ifrån. Han fortsatte. "Egentligen vill jag inte, för jag vill inte göra såhär mot Jack men jag kan inte motstå, du är bara så jävla vacker"

Han tittade ner på mig, hans ansikte är vackert, hela han är vacker, det är något som jag inte tänkt på, jo jag visste att han var snygg men inte, vacker. Hans långa ögonfransar framhävde hans vackra blåa ögon, hans symetriska ansikte framhävde käkbenen. Jag vet inte varför dethär inte känns helt fel, som om jag inte riktigt vet vilken väg jag ska gå. Men det här känns ändå lite som ett skämt, som om Jack har sagt till Chase att säga dehär sakerna för att se hur jag regerade, för att se om jag skulle vara med Chase.

"Om grabbarna var här så hade de kastas sig över mig för att stoppa mig" sa han och närmade sig mitt ansikte, jag lovar att mina andetag var som en orkan i hans ansikte.
"Men jag kan inte låta bli" viskade han nu och jag kunde känne hans andetag mot mina läppar. Han drog försiktigt handen genom mitt hår och våra läppar möttes, hans mjuka läppar passade perfect på mina, han drog mig närmare sig och jag kunde känna han hjärta slå hårt. Jag väntade på fyrverkerierna och rysningarna som borde komma om dethär var rätt men inget av de dök upp.

Jag drog snabbt ifrån. "Dethär är fel" sa jag nästan andfott. Han backade nått steg och jag hoppade ner från köksbänken. Jag gick runt nästan i cirklar. Tanken på Jack sitter fortfarande i mitt huvud, jag bryr mig inte om att han har vart med någon annan, jag har också gjort lite fel. Jag är inte en människa som hämnas, inte för att det var tänkt som en hämd, jag visste inte ens om att Chase skulle dyka upp men de känntes exakt som om det var tänkt som en hämnd.

"Förlåt men jag kan inte, jag kan inte göra såhär mot Jack, jag är för jävla kär i honom, jag bryr mig inte om att han har vart med någon annan för dethär känns ändå fel" sa jag med skuldkänslorna i magen.

Chase tittade ner i golvet och skakade leendes på huvudet. "De sa att du ungefär skulle säga så" sa han och mötte min blick. "Det är lika bra för jag vill inte heller såra Jack, han visste att jag skulle försöka när han inte var me dig längre, Jack visste om att du inte skulle försöka något för du är en för snäll och omtänksam person, men men, grabbarna hade rätt, du är för jävla kär i honom" sa han och log, inte ens lite besviken såg han ut att vara. Som om han visste att jag skulle dra ifrån och säga nej. Men om jag inte hade gjort det då, hade han dragit ifrån och sagt nej.

Jag tittade på honom helt oförstående. Han gick förbi mig mot ytterdörren, öppnade den. "Nu vet du vad du vill, men om du ångrar dig så vet du var jag finns" sa han, blinkade med ena ögat, gick ut och stängde ytterdörren.

Han lämnade mig bara sådär och där stod jag helt uppstoppad och gapndes, vad fan hände just. Jag kunde inte låta bli att le när jag tänkte på de han sa,  Jack visste om att du inte skulle försöka något för du är en för snäll och omtänksam person. Nu hoppas jag då jävlar på att han bönar och ber om min förlåtelse.