TEXTING HER | o.r.

(10)

< NIKI >

"Vill man vara fin så får man lida pin."

Den där attans meningen cirkulerade inne i skallen medan jag räknade ner minutrarna tills bussen skulle komma.

För det var så jag kände. Idag var det en plåga att gå i finare kläder och inte en mjukisdress. Kylan omringade min kropp på ett obehagligt sätt och hade trängt sig igenom mina kläder sekunden jag ställde min fot utanför huset. Det var femton minuter sen.

// Vendela, Tilda & Daniel //

Jag: Idag är en sådan dag som man bara vill ligga hemma i sängen med en BJ och netflix på TV:n.

Tildur: SAME.

Vendela hun: Vem vill ens vara ute i denna kyla??

Danne bae: Älskar att åka bil <3

Vendela hun: INGEN BRYR SIG.

Tildur: IDGAF DANNE.

Danne: Ey var inte så taskiga...

Danne: Jag tänkte faktiskt plocka upp er påvägen men nope inte nu längre.

Jag: Ah jo tjena att du tänkte göra det.. -.-

Danne: Det tänkte jag visst!

Tildur: Vad är det jag hör? BULLSHIT.

Vendela hun: HAHAHA Danne tillåt mig skratta.

Jag: Har bussen plockat upp er än?

Tildur: YAAS, Den åker upp för backen mot dig nu.

Jag: ÅH ÄNTLIGEN <3<3<3

I skolan var allt som vanligt. Eleverna går mellan salar och skåp i sina gäng. Vissa ensamma. Det är såhär det ser ut varje dag, precis som det har gjort i över ett år nu. Kommer det någonsin förändras? Jag suckar och stänger igen mitt skåp.

"Niki kommer du? Vi börjar om två!"
Jag vänder mig om och ser Tilda några meter bort vid sitt skåp. "Kommer" Snabbt går mina steg emot henne och hon ler när jag anslutit mig vid hennes sida.

Engelska. Ett språk jag hatälskar. Språket är guld, men ämnet? Fy. Jag ogillar det starkt. Att vara begränsat till uppgifter och uppsatser är en plåga. Jag älskar språket när det är fritt, när jag får behandla och ta in det som jag vill. Skolan förstör motivationen till att lära sig det. Rätt synd egentligen.

"Niki, kunde du svara på fråga tre?" Fan, har jag inte lyssnat igen? "Ehm, nej tack." Hon nickade besviket och frågade någon annan i klassen. Jag drog upp mobilen ur fickan och gömde den under bordet.

Han: När jag sitter här i min ensamhet.

Han: Ja, då tänker jag på dig.

Han: Om du var här hos mig ändå.

Han: Ja, då slapp jag sakna dig.

Jag: Godmorgon hörru.

Jag: Sovit gott?

Han: Om det hade varit acceptabelt att sova på skolbänken just nu så hade jag gjort det.

Jag: Men nu är det ju inte det...

Han: Nej precis.

Han: Så svaret på din fråga...

Han: Nej jag har inte sovit gott.

Jag: :(

Jag: hur kommer det sig?

Han: för mycket tankar antar jag.

Han: jag är orolig och det gör att jag tänker för mycket på konsekvenser av handlingar jag ännu inte genomfört.

Jag: you know I'm here right?

Han: Även fast jag ofta berättar mycket för dig om vad som händer i mitt liv så kan jag inte berätta detta..

Jag: Nu blir jag orolig..

Han: Var inte det.

Han: Förhoppningsvis så kommer allt bli bra.

Han: Men fram tills dess så får jag bara njuta av det jag har.

Jag: Du vet, jag känner inte längre något behov att veta vem du är.

Jag: Det känns okej att ha det såhär, även fast jag såå gärna skulle umgås med dig irl.

Han: Det var väl en, lättnad??

< OMAR >

Jag vet inte hur jag ska ta det där. jag vill ju ha henne. jag vill kunna träffa Niki, umgås med henne, hålla om henne, kalla henne min.

Det känns som ett slag i magen och en kniv i hjärtat. Vad ska jag göra?

Jag har precis kommit ut på rast och sitter utanför salen där Ogge har sin lektion. Det tar inte lång tid innan dörren slås upp och han kommer ut.

"Omar är du okej?" Ogge lägger sin handflata på min axel och masserar den med tummen innan han tar ett hårdare tag och sedan släpper.

"I guess." Mumlar jag fram innan jag lägger ansiktet i händerna och gnuggar mina ögon. Jag ser upp och suckar uppgivet.

"Du vet Niki?" Ogge nickar. Han sväljer hårt och harklar sig lite innan han svarar.

"Ja, Oscar berättade." Jag nickade tacksamt, för det fanns ingen lust till att börja förklara allt just nu.

"Det känns bara så hopplöst, hon tycker inte om mig."

"Omar, i nästan alla relationer så har en av personerna haft absolut noll intresse för den andra innan man lär känna varandra och får känslor. Det har gått, vadå? Tre veckor? Andas, du har tid!"

Han har rätt, det har bara gått några veckor och det är inte realistiskt att bli kär i någon - dessutom över telefonen - under, bara tre veckor.

"Hur kommer det sig att du alltid har rätt?" Han ler vinnande emot mig och rycker på axlarna.

"Så, nästa lektion?"

"Musik, du?" Han ser på mig med en blick av avund. Jag skrattar och ser ner mot mobilen i mitt knä.

"Jag vill också, men nej. Jag har historia."

Vi fortsätter prata men om jobb och fem minuter senare skiljs vi åt och går till våra lektioner.

Det känns påfrestande att skriva så pass mycket med Niki som jag gör och att vi verkligen öppnar oss och lär känna varandra. Eller jag henne i alla fall, då hon fortfarande inte vet vem jag är.

----------------------

Okay, this sucked. Men jag var tvungen att komma ut med någonting. Jag har läst igenom hela texting her hittills och alltså. Varför har jag ens läsare?! Förlåt, jag ska försöka bättra mig.

Ni kan alltid skriva till mig i PM eller på twitter: @tinalammela. Ifall ni undrar någonting. Puss & Kram.