TEXTING HER | o.r.

(11)

< NIKI >

"Niki ska du med till studion imorgon efter skolan?" Frågar Vendela när vi - äntligen - går till matsalen för att äta lunch. Jag nickar som svar då jag inte har någon ork kvar i kroppen för att ge henne ett muntligt svar. Hungern ilar i mig och jag tackar gudarna för att det är köttfärssås och pasta som serveras idag. Det är nog en utav de ätbara maträtterna skolan serverar under året.

"Hey Niki, vem skriver du med?" Undrar Daniel, ställer ner matbrickan bredvid mig och sätter sig.

Jag skakar på huvudet och himlar med ögonen.

"Jag har ingen jävla aning."

Han kröker ögonbrynen och ser konstigt på mig.

"Sååå.... hur kommer det sig att du fortsätter skriva då?"

Jag höjer på axlarna och visar med en gest att jag faktiskt inte har någon aning.

"Det är spännande, rätt kul och intressant." Jag ler lite lätt innan jag läser svaret jag hunnit få på mobilen.

"Det kan ju vara vem som helst?! En risig gammal gubbe eller en våldtäksman? Du kan ju inte bara skriva med vem som helst?!"

Jag la snabbt ner mobilen på bordet och lyfte hastigt båda händerna i luften.

"Hold upp, killen går i din klass. Mer vet jag inte och mer behöver jag inte veta."

Daniel ser på mig som om jag vore dum i huvudet och återgår sedan till sin mat.

"Det är ingen fara, jag lovar." Jag lägger en hand på hans axel för att visa att jag menar det jag säger.

Han nickar bara aggresivt och spärrar upp ögonen för att visa att han förstår. Oh gud. Blev han sur nu också?..

-

Ångesten kryper sig in under skinnet när jag suttit i min ensamhet, på mitt rum, i ett tomt hus i flera timmar. Jag kom och tänka på att jag av någon okänd anledning fått Danne på dåligt humör. Att jag bara har tröttnat på att inte ha någon vid min sida som kan krama om mig på nätterna. Jag skulle göra så mycket för att få sova med en fin killes armar runt min midja och höra hans djupa andetag träffa min nacke.

Ju mer jag tänkte på det, ju hemskare och djupare föll jag ner i mina tankar. Jag måste bli av med det här, annars kommer det sluta med att jag ligger och gråter resten av kvällen och det orkar jag inte med. Jag skulle garanterat inte heller få någon sömn då jag skulle känna mig så mör och en huvudvärk skulle ganska troligtvis uppstå.

Jag kan inte prata med någon, inte Tilda, inte Vendela och definitivt inte Daniel. Det finns bara en. Endast en människa jag kan skriva till. Honom.

Jag: Förlåt.

Han: För vad?

Jag: Jag måste bara..

Han: Vad Niki vad?

Jag: Jag måste skriva av mig och de andra kan inte veta.

Han: Jag finns här, jag lyssnar.

Jag: Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Han: Vad har hänt?

Jag: Ingenting jag får bara panik

Han: Niki andas!

Jag: Ja!..

Jag: Jag kan inte!!

Jag: Vem är du?

Jag: Snälla? Vem är du?

Jag: Jag orkar inte med allt.

Jag: Jag är så ensam.. Så ensam..

Han: Niki du är inte alls ensam!

Han: Du har jättemånga vänner som älskar dig!

Han: Du har speciellt Tilda, Vendela & Daniel som står dig så nära!

Han: Ring någon av dem och be dem komma över?

Han: Ni kan äta choklad som jag vet att du älskar och ni kan se på film?

Jag: Men jag vill inte!

Jag: Jag vill ha dig här!

Jag: Jag vill vara med dig!

Jag: Inte någon annan!

Han: oh..

Jag: kan jag snälla få ringa dig?

Han: jag vet inte..

Jag: snälla.

Jag väntar nervöst på hans svar men när jag inte får något vänder jag mig bara om i sängen och trycker ner ansiktet i kudden. Det tar inte lång tid innan tårarna börjar rinna. Hela huvudet bultar och jag är rädd att jag ska göra något dumt om jag inte lugnar ner mig snart.

"bzzzz bzzzz bzzzz"

Mobilen vibrerar bredvid mig och jag tar upp på den för att se vem det är.

*han ringer*

Oh my god. Jag måste svara! Men vad ska jag säga? Utan att vänta längre klickade jag helt enkelt på svara och la luren emot mitt högra öra. Jag satte mig upp i sängen och drog mitt tunna täcke över kroppen.

"Hallå?" Klämmer jag fram och hör hur rösten redan hunnit ta tag i tårarna och grötar sig.

"Niki är du okej?" En svag röst ljuder och det måste vara bland det finaste jag hört. Jag känner igen rösten men kan inte pussla ihop vems den är. Enligt honom så går vi ju i samma skola så jag kan ju ha hört den i korridoren tidigare. Vänta? Undra om? Nej det kan det inte vara. Nej. Aldrig. Nej.

"Omar?" Han flämtar till på andra sidan linjen och jag blir med ens nervös.

"Va? Vem?" Jag pustar ut mitt andetag som jag tydligen hållt in. Det är inte han. Vem är det då? Vilka mer går i Daniels klass? Oh no Niki. Börja inte tänk på det nu.

"Niki?" Hans röst väcker mig till liv. När jag inser att jag inte svarat så hettar kinderna till. Varför blir jag generad?

"Uhm, ja. Jag är okej. Allt är bra."

"Det lät inte direkt så på sms?" Hans röst var underverk. Jag kunde inte alls uppfatta vad han sa då jag satt helt förtrollad och fascinerat lyssnade på hans röst. Dock lät han väldigt orolig av någon anledning. Direkt när han yttrade sin vackra röst så vände mitt humör radikalt. Allt var som bortblåst och det enda jag kunde fokusera på var honom.

"Niki, hallå?!" Nej fan inte igen. Gud.. Detta är så pinsamt. Mina kinder måste likna brandbilens röda färg nu. Herrejävlar vad härlig röst. Jag ler fånigt av tanken. Oh my, kan man bli kär i en röst?

"Herregud snälla svara, jag blir fan orolig nu!" Hans röst blir högre och tydligare.

"Ehmm.. Förlåt. Jag kom av mig. Vad sa du?" Åh, han måste tro att jag är tokig...

"Hur mår du helt ärligt? Jag lyssnar. Det är bara att berätta." Vadå bara att berätta?

Hur kan man BARA berätta? Det är inte bara?! Hur ska jag kunna ta upp allt jag vill prata om ifall jag inte ens kan koncentrera mig när han endast frågar hur jag mår, eller säger hej?!

Åh herre, hur ska detta sluta?..