IT'S LESS DANGEROUS

• Chapter one •

Med låten Californication av Red Hot Chili Peppers som gick i hörlurarna lutade jag mitt huvud mot bilfönstret. Jag kunde inte undvika att släppa ut en djup suck. Mamma och hennes pojkvän Brad hade nästan fått släpa in mig i bilen som vi nu satt i. Vi var på väg till vår nya lägenhet. Sjunde våningen i en enorm skyskrapa. Tydligen - enligt mamma, var lägenheten lika stor som ett ettvåningshus. Det låter hur bra som helst, men här kommer haken.

Lägenheten ligger i Washington. Och jag var verkligen bekväm med Boston som vi bodde i innan, men tydligen ville mamma och Brad flytta ihop, och dom valde då att göra det så långt ifrån pappa som dom kunde komma.

Imorgon är det första dagen efter sommarlovet, och då ska jag börja på en ny skola. Jag känner absolut ingen.

Min kusin Dylan som flyttar med oss (på grund av att han börjar i ett college som ligger i Washington, och hans föräldrar var helt okej med det), satt i baksätet bredvid mig och gjorde samma sak som mig, lyssnade på musik. Han var däremot glad över att flytta till Washington. Förrädare. Jag som hade hoppats på att han kunde övertala mamma att stanna kvar i Boston, men han tyckte att det lät som en jättebra ide.

Dylan är två år äldre än mig, och vi har varit väldigt tajta sen vi var små.

På sätet mellan oss stod en kattbur, med min katt Angel som låg i.

"Hur lång tid är det kvar?" Stönade jag och satte mig bekvämare i sätet. Brad - som körde bilen, svarade.

"Ungefär 40 minuter."

"Ska det inte bli roligt?" Frågade mamma med ett leende samtidigt som hon drog på sig sina solglasögon. Klockan var ungefär två på dagen, och vi hade åkt sen nio på morgonen.

"Extremt." Sa jag sarkastiskt. Dylan skrattade svagt åt mig.

"Kom igen, det ska bli jättekul. Du får träffa nya människor och allt." Försökte han. Usch, jag hatade när han försökte låta vuxen.

"Jag trivdes med dom i Boston!" Sa jag och vände mig mot honom.

"Det ända ni gjorde var att plugga tillsammans. Du behöver gå ut lite mer, ha roligt." Sa han och log. Jag skakade på huvudet.

"Det är inte riktigt min grej." Sa jag lågt och tittade ner på mina solbruna ben.

"Det kanske kan bli din nya grej. Se till att testa nya saker. Se det som en möjlighet." Sa han. Jag suckade åter. Jag har alltid varit blyg av mig, och var absolut inte personen som tog första steget.

"Jag tycker att du ska lyssna på Dylan. Du ser..." Började mamma, men jag höjde volymen, och musiken överröstade henne. Jag lutade åter huvudet mot fönstret och stängde ögonen. Bara 40 minuter kvar. Kom igen, Sydney. 40 minuter klarar du.

-

Jag vaknade till av att en kall vindpust blåste på mig. Motvilligt öppnade jag ögonen, och märkte direkt att bildörren var öppnad, av Dylan. Han hade ett busigt leende fastklistrat på läpparna.

"Oj, förlåt. Väckte jag dig?" Undrade han med ett lätt skratt. Han lät mig inte svara, utan började prata igen. "Förresten, vi är framme."

Med en suck stängde jag av musiken och drog av mig mina vita Urbanears. Sen gick jag ut ur bilen, och kände direkt hur min kropp gjorde ont efter flera timmar utan att jag hade rört på mig. Lätt sträckte jag på mig, och tittade mig sedan runt. Jag märkte redan hur annorlunda det var. Bilen var parkerad längst vägen mitt i staden, så affärer låg på sidan, och några höghus. Hotell, lägenheter, kontor, företag och restauranger.
Jag tittade upp på höghuset vi hade parkerat framför, och jag började direkt räkna fönstren. Åtta våningar. Och vi bodde på våning sju. Skyskrapan var vit, med svarta eleganta fönster, och den var sjukt stor.