IT'S LESS DANGEROUS

• Chapter twenty-eight •

"Vafan, Valerie!" Stönade Sam som dunkade pannan på glasdörren.

Stängt

"Du kollade ju upp det!" Sa Jayce irriterat.

"Ja! Det stod på hemsidan att det skulle vara öppet idag!" Försvarade sig Val med. Jag ställde mig bredvid henne.

"Det är annandag jul. Klart att det inte är öppet. Kom igen, guys. Vi drar hem." Sa jag i en suck.

"Jag vill hem och spela, äta pizza och sen sova." Sa Jack som började gå till mopederna och bilarna som stod på parkeringen.

"Låter bra, jag hänger på." Sa Jayce och följde efter honom.

"Jag borde dra hem." Mumlade jag. Både Sam och Valerie nickade.

"Jag åker hem. Ses." Sa Valerie, kramade om mig och kysste Sam innan hon gick mot sin bil. Sam suckade och ställde sig bredvid mig.

"Kom igen, Sydney. Jag tar dig hem." Sa han och började gå mot bilen. Jag nickade långsamt, och följde sedan efter honom.

-

Aldrig trodde jag att kvällen skulle sluta såhär.
Liggandes i min säng, klockan halv tre på natten, gråtandes.
Det känns som att det faktiskt är nu som jag inser vad som faktiskt har hänt.
Caden. Hånglade med Aubrey.
Min crush, hånglade med min bästa vän.
Vad fan ska jag göra?

Jag kände hur mitt rum blev mindre, och hur det blev svårare att andas.
Fuck.
Jag måste snacka med Caden.
Typ nu. Halv tre, på natten. Perfekt.
Jag har ju redan märkt att det är omöjligt för mig att sova när det ända jag kan tänka på är Caden's kropp pressad mot Aubrey's. Samma kropp som har varit pressad mot min. Samma läppar som har varit förenade med mina.
Fyfan. Äckligt.

Jag struntade i att jag bara hade på mig svarta mjukisshorts och en vit tajt hoodie på mig. Jag tog min iPhone ur laddningskontakten, och smög sen tyst ut till hallen. Snabbt drog jag på mig ett par svarta Palladium, innan jag ljudlöst öppnade ytterdörren, och stängde den lika tyst bakom mig. Fort rusade jag nerför trapporna, innan jag sprang ut ur trapphuset, med tårar rinnandes vilt nerför mina kinder. Den iskalla luften omfamnade mig, och jag andades djupt in det friska syret. Men jag fortsatte att springa.

På bara några minuter hade jag sprungit till Caden's hus. Det låg ju inte så långt borta.
Hela huset var släckt, vilket inte var så konstigt med tanke på att klockan var kvart i tre. Jag försökte få tillbaka min andning med hjälp av att andas tungt. Mina tårar hade inte slutat rinna, vilket hade gjort mina kinder iskalla. Tårarna hade nästan frusit.
När jag väl hade lugnat ner mig lite gick jag in på min kontaktlista, och letade upp Caden under C. Jag tryckte på telefonsymbolen och satte mobilen mot örat. Långa signaler gick, och precis då jag tänkte lägga på, hörde jag en raspig nyvaken röst på andra sidan.

"Sydney? Är du medveten om att klockan är tre?" Sa han lågt. Jag tog ett skakigt andetag.

"Kan du komma ut?" Viskade jag. Fint, min röst svek mig direkt.

"Va?" Sa han förvirrat.

"Kan du komma ut? Snälla?" Upprepade jag.

"Jag är ensam hemma. Gå till dörren." Sa han, och med det la han på. Jag låste min mobil och gick med skakiga steg mot ytterdörren. Min kropp kändes som is, och jag har aldrig skakat av kyla så mycket innan. Jag ryckte till av att Caden från andra sidan låste upp dörren, och utan att jag visste mer var den öppen. Han stod i bara gråa mjukisbyxor, med ett förvirrat uttryck. Hans blonda hår var rufsigt, däremot såg han långt ifrån nyvaken ut. Ett svagt ljus var bakom honom. Jag tog ett steg närmare honom och torkade envist bort mina tårar.