Dear mrs fuckgirl

36

Här satt jag, på en lekplats i Sköndal och gungade på en gunga som jag knappt fick plats på, då den egentligen var menad för små barn.

När jag satt där och gungade och försökte förtränga de som Felix hade sagt och gjort, så kom det förbi två skrattande små flickor springandes. Den ena flickan, som även var längst utav dem tittade på mig med sina stora blåa ögon och jag var tvungen att le.

"Hej! Hade vi kunnat få gungan du sitter på?" frågar hon och jag tränger mig ur den och nickar.

"Javisst" svarar jag och hon går förbi mig och sätter sig på den. Hennes kompis sätter sig å gungan bredvid och dem börjar snabbt gunga på dem. 

Jag går därifrån och bestämmer mig för att sätta mig på bänken lite längre bort. Jag hörde flickornas klingande skratt ifrån gungorna och jag undrade ifall dem inte hade någon som passade dem eller något sådant. För det kändes verkligen som om dem var alldeles för små för att vara i parken själva, eller så kanske det bara var jag som tyckte så.

När jag satt där på bänken och tittade mig runt så fick jag syn på en ung kvinna som kom små joggande till lekplatsen. Hon såg ganska stressade ut när hon sprang förbi mig och till flickorna som gungade.

"Vi måste åka vidare nu! Morbror var inte hemma" hör jag henne säga, och ser hur barnen ignorerar henne och fortsätter att gunga. Hon fortsätter att skrika på dem, att hon  vill gå ifrån parken fast dem lyssnar ändå inte.

Tillslut ser jag att hon ger upp, och vänder sig för att gå mot bänken där jag sitter. Vi får ögonkontakt och jag tittar genast bort. Jag känner att hon sätter sig bredvid mig och försöker verkligen låtsas som om hon inte sitter där, då jag sedan våldtäkten inte alls tycker om att främmande människor sitter så nära.

"Mår du bra?" frågar hon och jag är tvungen att snegla på henne så att jag ser att hon pratar med mig, vilket jag ser att hon gör.

"eh, ja. Jag mår bra" säger jag och hon sträcker ut sin hand mot mig och jag rynkar pannan åt den.

"Jag heter Johanna. Förlåt om jag tränger mig på, men heter du inte My?. Jag är Oscars storasyster" jag hör tvekan och rädslan över att det inte ska vara jag som är My, i hennes röst.

"Ja, jag är My. Jag känner Oscar väldigt bra" yttrar jag och ser hur hon ler.

"Du är väl hans flickvän? Jag har sett många bilder på dig, och han har även pratat om dig. Det är inte likt min bror, att han pratar med mig eller ens överhuvudtaget kontaktar mig. Men sedan dig har han gjort det" säger hon och jag ler snett. Jag kan ju inte berätta att vi har gjort slut, För Oscar har antagligen inte sagt något, trots att de är ett halvår sedan.

"Jo, det är jag" säger jag och ler. Det blir tyst efter det en stund och endast flickorna hörs.

"Dem är jätteglada över att få träffa Oscar. Dem tycker om honom jättemycket" säger hon och jag nickar svagt leendes.

"Det är kul att höra" säger jag och hon tittar på mig med ett glatt ansiktsuttryck.

"Han blev så annorlunda mot familjen när han träffade dig. Han blev en mer.. ehm hur ska jag säga, en trevligare och härligare person" säger hon glatt. "Det känns lite komiskt att vi träffades såhär random i en park" skrattar hon fram och jag skrattar med henne.

"Vi ska nog försöka röra på oss, för att vi ska hinna hem till middagen. Det var trevligt att träffa dig, My" säger hon och reser på sig.

"Detsamma, verkligen" säger jag och hon går bort mot sina barn igen.

"Det är ju bra att han förändrades mot sin familj. Men jag önskar att han hade förändras med mig också, och aldrig varit otrogen" säger jag till mig själv.

Jag ser när Johanna och hennes barn går ifrån parken, och jag sjunker längre bak i bänken. Jag vill träffa honom, och vet att jag borde. För jag kanske behöver honom ändå? kanske ska jag lyssna på den där förklaringen som han ville säga för 6 månader sedan? även om den inte kommer vara en ursäkt direkt för det han gjort. 

Men trots det, så vet jag att det Felix sa hemma hos honom stämde. Att jag älskar honom mest i världen. Jag älskar den där idioten vid namn Oscar Enestad.