○Madison○
"Maddie. De lät mig inte ens säga hejdå." Mitt hjärta går i tusen bitar när orden lämnar hans läppar i sällskap med att att han fäller ännu en tår. Jag går fram till honom och drar in honom i en kram som han besvarar innan han lutar sitt huvud mot min axel. När han släpper mig och ser mig i ögonen igen är hans kinder alldeles blöta av alla tårar från hans rödsprängda ögon. Han andas skakigt ut och tittar upp innan han möter min blick igen. "Ja-jag vet inte vad jag ska göra." Säger han darrigt och skakar på huvudet innan han tittar ner i marken och går förbi mig. Jag följer honom hela vägen ner och ut där det såklart har börjat regna. Han går fram till en ledig taxi innan jag stoppar honom. "Du tänker inte låta mig vara själv va?" Säger han med tårar fortfarande letandes ner för hans kinder.
"Inte så länge du inte vill det." Ler jag innan han skakar på huvudet.
"Jag tror du räddar mig idag."
○Leonard○
Jag drar på mig min hoddie innan jag lämnar badrummet och slänger min handduk på golvet. Ett tungt andetag lämnar mina läppar när jag ser mig själv i spegeln på min vägg. Mina ögon är alldeles röda och vi ska inte tala om hur ont de gör. Jag suckar och drar upp luvan innan jag lämnar mitt rum för att gå ner till Maddie. Längre än några meter ifrån min dörr hinner jag dock inte innan jag ställer mig utanför mammas dörr som jag osäkert skjuter upp. Jag står utanför i några minuter och bara tittar tills jag går in. Det första jag lägger märket till är doften av mammas parfym.
"Hej." Mumlar jag tyst och sätter mig på pallen framför hennes spegel där hon brukade sminka sig. En lång stund sitter jag bara där och tittar ner i bordet som är lika organiserat som vanligt, bara ett halsband ligger där de inte ska. Jag tar försiktig upp de från marmorbordet och inser att det är de halsband hon brukade ha på sig. Ett svagt leende sprids på mina läppar medan en tår faller ner för min kind. Hon fick de av morfar på sin födelsedag för ganska många år sedan. Jag kommer dock ihåg det som att de var igår. Det är ett litet hjärta i guld med mitt och mammas namn inristat i det. Han sa att vi var ett bra team. Mitt leende försvinner. Nu är det över. Vi är inget team längre, vi är inte vi längre. Nu är vi ingen familj längre. Nu är vi bara Leo kvar, och det är inget vi. Det är bara ensamt.
Jag lägger ner halsbandet och ställer mig upp innan jag ser går ut och stänger hennes dörr. Jag får nästan svårt att andas när alla tankar börjar flöda i mitt huvud. Nu har jag verkligen ingen kvar.
Nu har du ingen kvar Leo.
Hur känns det?
Jag tycker inte du ska tycka synd om henne. Det är inte hennes straff. Det är ditt, bara ditt. Inget personligt.
Leooo? Hur känns det?
Visst gör det ont?
Visst gör det ont att gråta?
Visst gör ensamheten ont?
Ska jag förklara det för dig? Okej, du är en absolut hemsk människa, jag har varnat dig att sluta med en massa skit men lyssande du? Ska vi se..... Ha! Nej. Det gjorde du inte.
Skyll dig själv.
Det är ditt fel.
Hoppas kvällen var värt det. Jag visste att du var en idiot men att du var så respektlös att du till och med missade att säga hejdå till din egen mor, det är kanske det du kommer att straffas mest för. Tror du inte Leo?
Eller ska jag säga, Leonard? Huh?
Leona-.
Jag får inte ut ett enda ord. Inte utom ett frustrerat skrik för att rösten ska försvinna ut ur mitt huvud.
"Sluta!" Skriker jag och slår ner en vas från en hylla.
Du har varit i ditt egna helvete i två timmar Leonard?
Kom igen. Bättre kan du.
Leonard? Hör du mig?
Leonard?!!
"Kalla mig inte det!" Jag sätter händerna för öronen och backar i skräck tills min rygg slår emot väggen som jag tillslut sjunker ner längst. "Sluta! Snälla. Bara sluta!" Ber jag och kniper ihop ögonen tills jag känner en hand på min axel.
"Leo?" Jag öppnar sakta mina ögon och tittar på Maddie som ser helt skräckslagen ut när hon sätter sig framför mig.
"Få det att sluta." Ber jag henne med en seriös blick och håller hårt om min luva.
"Få vad att sluta?" Frågar hon med en sammetslen ton.
"Allt. Jag kan inte göra detta. Maddie jag klarar inte av det."
Han har alltså känslor?
