○Leonard○
Jag trodde nog innerst inne att allt skulle bli bättre men samtidigt var jag nog ganska medveten om att allt bara skulle bli mer komplicerat från och med nu. Det går. Men det går sakta. En timme kan kännas som flera dagar och ingenting får tiden att gå mycket fortare än vad den gör. Det enda jag vill göra är att stänga in mig i mitt hus och aldrig komma ut igen, men såklart kan jag inte göra det och även om jag försöker blir inget bättre av att jag springer ifrån mina problem. Jag försöker att komma undan så mycket som möjligt vilket bara leder till lögner och fler lögner. Vad ska jag säga när någon frågar hur det är med min familj? Jo, men menar du den som inte finns eller den som är i mitt huvud? Kommer Izabella att komma på mig? Kommer hon någonsin se igenom mig och förstå att allt bara är en lögn? Eller kommer Madison någonsin att prata med mig igen så som jag undviker henne? Kommer mina känslor för henne att försvinna? Jag hatar detta. Jag hatar allt detta. Jag hatar att jag har tusen känslor som snurrar i mitt huvud. Jag hatar kärlek. Jag är rädd för allt detta, för kärlek. Jag har alltid varit det och kommer alltid att vara det. Jag vill inte förlora någon och känna samma smärta som jag gör nu. Jag vill inte få mitt hjärta krossat för jag vet inte hur ont det kommer göra och jag är verkligen inte i form för att kunna ta det. Framförallt är jag rädd för sanningen. Maddie. Om jag skulle erkänna för henne vad jag känner och hon inte känner likadant för mig, då har jag förlorat min bästa vän för alltid. Det är inte värt det. Kärlek är patetiskt och förstör bara. Därför är jag nog lite glad att jag har Bella. Jag gillar henne men jag är inte kär henne och på något sätt vet jag att hon inte är kär i mig heller. Vilket är okej för mig och just nu vill jag bara ha det så, så länge hon inte får reda på sanningen om mig är detta det enda bra som händer.
"Ska du till skolan idag?" Nicole tittar på mig och slänger upp sin väska på armen medan jag nickar.
"Jag antar det." Suckar jag och tar även jag min väska. "Vill du ha skjuts?" Hon tvekar men nickar sedan.
"Visst." Nicole bor inte här men hon är här. Ofta. För att ingen av oss riktigt vill vara ensamma men också för att ingen av oss vill låta den andra vara helt själv. "Jag ska va hos Emily i några dagar så att du vet." Säger hon när vi är framme vid skolan som ger mig direkt ångest bara av att kolla på.
"Okej ha så kul." Ler jag innan jag kramar om henne och kysser hennes tinning tills hon släpper mig och går före mig in på skolans område. Jag suckar och går tillslut också in mot skolan. Både jag och Nicole har struntat i att gå hit den senaste en och en halv veckan. Dessutom har jag struntat i att svara i telefonen om inte typ Bella ringt som för övrigt är den enda jag träffat förutom Nicole. Så just nu känns det som att beträda en helt ny planet när jag går genom korridorerna. Jag går in i kafeterian och ser hur killarna ställer sig upp när de får syn på mig.
"Leo! You're back!" Jag tvingar fram ett skratt och hälsar på alla innan jag sätter mig. "Hur fan mår du bro?"
"Bra asså jag var så jävla sjuk."
"Nice att ha dig tillbaka iallafall." Det går inte alls lång tid innan det känns som vanligt, vi snackar som att allt är normalt och allt flyter på bra tills Eric knuffar till mig. Jag tittar på honom men sedan upp på de han vill jag ska se. Maddie.
"Har du inte saknat din lady?"
