6.7

1.6K 60 3
                                    

○Izabella○
Sms från: Leo...
Till: Izabella
Mottaget: Torsdag kl 17.41.
-
Jah vkk bara säha förlågt.

Jag läser smset flera gånger innan jag tittar på klockan 18.54. Över en timme sedan. Är han full? Förlåt? För vad?
"J-jag måste nog dra nu." Säger jag och ställer mig upp innan jag trycker fram Leos nummer samtidigt som jag drar på mig min jacka. Inget svar.
"Har det hänt något?" Jag skakar på huvudet och skickar iväg ett sms till mamma om att jag nog kommer hem sent.
"Öö, va? Ja eller nej, nej! Inget har hänt jag bara kom på att jag har glömt en grej hos- jag måste springa hejdå." Jag kramar om Emily och Stephanie innan jag springer så fort jag kan mot en taxi som jag tar hem till Leo. Hela vägen stiger stressen inom mig. Varför vet jag inte för normalt blir jag sällan stressad och jag brukar aldrig få så värst mycket panik över ett sms men det är något inom mig som säger att något inte står rätt till. Särkilt med tanke på hur han betett sig de senaste dagarna. När jag kommer fram är dörren som tur öppen vilket bara det säger att något är fel.

"Leo?" Säger jag men får inget svar. En snabb tanke swishar förbi i mitt huvud och jag tänker att han kanske inte är hemma men då ser jag hans jacka ligga slängd längre bort i hallen bredvid hans mobil. "Leo?!" Med ett fortfarande obefintligt svar springer jag runt och letat i huset som just nu är störtande stort. Jag öppnar dörren till hans sovrum men ingen Leo ser jag så i panik forsätter jag att leta på hela övervåningen tills jag ger upp om att han är här och springer ner. En sten trillar från mitt hjärta när jag äntligen hittat honom. Han sitter på golvet med ryggen mot väggen, något som inte gör mig lika lycklig är de utspillda tabletterna som omringar honom samt alkoholen och de fyra tablettburkarna som ligger välta. Jag sätter mig på knä framför honom och lägger mina händer på varsin sida av hans ansikte. "Leo?" Jag känner ur hans hud är alldeles frusen innan jag tittar på en av burkarna som ligger tom på golvet. Smärtstillande. "Nej nej nej nej. Hallå Leo?! Svara mig snälla?" Jag andas efter några minuter ut när han av mitt rop äntligen öppnar ögonen men inte alls mycket. Det är som att en sten trillar ner från mitt bröst. Jag förstår ingenting. Han säger att allt är okej men nu börjar jag tvivla på att hans ord är sanning.
"Bella?" Frågar han och tittar med rödsprängda halvt öppnade ögon på mig. Jag nickar.
"Ja. Jag är här, hur mår du?" Han ler svagt.
"Bra." Mina ögon tåras. Varför vill jag gråta? Det är som att något i luften slår mot mig och får mina känslor att rinna över.
"Nej, det gör du inte." Jag försöker att le tillbaka men det går nästan inte. "Vad har hänt?" Frågar jag men han tittar bara på mig, fortfarande med ett svagt leende på läpparna.
"Oroa dig inte." Först överväger jag att inte fråga mer och att sluta tjata men jag kan inte, han kunde dött. Han kunde varit död. All energi bara rinner ur mig. Han försökte att ta livet av sig...
"Säg inte så jag är orolig. Se runt omkring dig, Leo du... detta hade kunnat sluta jättefel." Han placerar sin hand på min kind och torkar bort den ensamma tåren som faller ner för min kind.
"Jag vet, och jag vet att det inte är rättvist mot dig att du ska behöva se mig såhär. Förlåt." Det sista ordet viskar han nästan så att jag inte kan höra det men ändå gör det ont. Varför säger han förlåt? Jag skakar på huvudet.
"Du vet att jag finns här för dig." Får jag ur mig och det är sanning i varje ord. Leendet på Leos läppar försvinner och hans ögon börjar vattnas lätt. Min blick landar på tabletterna. "H-hur många har du tagit?" Han tittar rakt ut i ingenstans innan han sakta rycker på axlarna.
"Många." Säger han men det är inte ordet som tog lång tid att få fram som chockar mig. Det är den ensamma tåren som letat sig ner för hans felfria hy. Det gör ont att se och jag vet knappt vad jag ska göra. Jag bara sitter där, tills han ännu mer chockerande tar min hand och kramar den hårt utan att möta mig med blicken samtidigt som ännu en tår lämnar hans kind. Han håller min hand på ett sätt som skrämmer mig, det är som att han är rädd. Som att han försöker hålla min hand så att jag inte kan släppa. Som att han är rädd för att jag ska gå. Som... som att han är rädd för att förlora något.

FireproofWhere stories live. Discover now