Creepypasta (swedish)

öppna dörrar

Jag var adopterad. Aldrig hade jag träffat min biologiska mamma. Eller... jo, det hade jag: när jag var på tok för ung för att ens minnas det. Däremot så älskade jag verkligen min adoptivfamilj. De var alltid snälla mot mig, jag åt gott och fick bo i ett varmt hus. Jag fick ofta vara uppe sent på kvällarna dessutom.

Låt mig snabbt berätta om min adoptivfamilj. Först var det min mamma, även om jag aldrig kallade henne för "mamma" utan sa istället hennes riktiga namn: Janice. Oavsett verkade hon inte bry sig så mycket om det, hon såg aldrig ut att märka vad jag kallade henne.

Hur som helst var hon en riktigt snäll kvinna. Jag vill minnas att det var hon som skötte min adoption från början. Ibland brukade hon kittla mig på magen med sina långa naglar när jag la mig intill henne och kollar på tv. Jag antar att man kan säga att hon var en sån där "Hollywoodfru".

Sedan var det pappa. Hans riktiga namn var Richard men han uppskattade mig aldrig till den grad att jag ville kalla honom för "pappa". Oavsett mina ansträngningar så kom det aldrig till skott. Jag tror att det egentligen inte spelade någon roll vad jag kallade honom för, han älskade mig ändå aldrig lika mycket som han älskade sina barn. Men jag förstod honom och tog aldrig illa upp.

Vad som karaktäriserade Richard var troligen hans stränga utstrålning och allvarliga temperament. Han var aldrig sen med att disciplinera sina barn när de hade gjort något fel. Det fick även jag bittert erfara under den tid då jag inte hade lärt mig att kontrollera mina naturliga behov ordentligt. Så mycket stryk jag fick... men det lärde mig till slut att hålla mig i ledet.

Sist hade jag min syster Emily. Lilla Emily var bara barnet när jag blev adopterad, vilket satte oss två i ungefär samma ålder. Även om jag såg henne som min "lillasyster" så var Emily i själva verket något äldre än mig.

Emily och jag kom väldigt bra överrens, bättre än många andra syskon. Vi satt ofta uppe sent på natten och pratade. Nåja, det var ofta hon som skötte det mesta av pratet. Jag nöjde mig oftast med att bara lyssna på henne, för jag älskade verkligen att lyssna på hennes röst.

Till en början av mitt liv sov jag oftast i vardagsrummet. Huset hade bara tillräckligt många rum för varje familjemedlem utom mig. Men det dröjde inte länge förrän jag fick lov att sova tillsammans med Emily i hennes säng. Där har jag sedan sovit ända fram till idag, vilket jag har älskat. För ända sedan jag börjat sova bredvid Emily har jag känt ett behov av att skydda henne.

Allt detta kom att ändras en hemsk onsdagsnatt.

Jag var hemma och tog en tupplur när jag väcktes av att ytterdörren öppnades. Jag återfick medvetandet och gick sömnigt ut i hallen där lilla Emily stod. Jag kom då ihåg att det var onsdag... fast jag var ofta osäker på vilka veckodagar vi var inne på. För att vara ärlig blandade jag ofta ihop dagarna med varandra, vilket ständigt gav mig en förvirrande känsla.

Hur som helst visste jag att den dagen var onsdag, för Emily hade kommit hem från sin kyrkokörgrupp.

I hallen gav hon mig en kram medan Janice och Richard kom in i huset.

"Sovig gott?" frågade Emily mig med retande ton och rufsade mitt hår. Jag skakade på huvudet och sniffade mot Emily på ett snobbigt sätt för att visa att jag retades tillbaka.

"Var inte uppstudsig mot din mor nu!" kommenderade Richard med sin överlägsna röst medan han hängde upp sin jacka.

"Det var bara på skoj..." morrade jag fram. Som tur verkade Richard inte ha hört mitt svar, för han gav mig inget straff.

Emily försvann sedan iväg och jag följde efter henne. Hon började berätta om sin dag... du vet, om typiska tonårssaker för en normal tjej. Ändå lyssnade jag noga för att visa att jag brydde mig.