Creepypasta (swedish)

Du är inte rädd, eller hur?

(((Rekomenderas att läsas inbäddad i en säng i ett mörkt rum)))

Du ligger i ditt rum, uttråkad med luftkondetionerningen, som är det ända som skilljer dig från total tystnad.Du vet, dendär tystnaden som är så tung och så tjock att den nästan motsvarar ett högt ljud helt själv. Den typ an tystnad då man kan höra en knappnål falla till govet tre rum bort. Den typ av tystnad som fyller dina öron med ljudet av dina egna hjärtslag med örat tryckt mot din kudde. Den sortens tystnad. Det tråkiga surrandet är det ända ljud som du kan höra. Ett ljud som normalt går omärkt förbi, tills det är det ända ljudet närvarande. Det är tröstande, oavsett om du inser det eller inte. Men så plötsligt så kommer surrandet att stanna av ovh till din olycka så sover du ännu inte, och den tunga tystnaden sätter in. Du borde tröstas av vetskapen att du kan höra allt och inget i din omgivning, och din brist på att se i mörker... Men det gör du inte. Det är just denna miljö som sätter din kropp på kanten och orsakar att ditt hjärta slår lite snabbare, du blir spänd utan förklaring... Och det gör dig medveten om att du inte är ensam... Men du är ensam, eller hur?

Du har legat där med ögonen stängda i nästan femton minuter nu och inser att allt var normalt i ditt rum, iallafall innan du stängde av ljuset. Du är en smart människa. Alla dessa facebook quizes du tagit innan förstärkte det du redan visste, att om du var med i en skräckfilm så skulle du överleva ända till slutet. Du har även kommit på en plan till de olika situationerna du har läst om på creepypasta.com... Men det är ju bara nånsens ändå, eller hur? Du är inte rädd... Eller åtminstonde är det vad du försöker intala dig själv.. Men vänta... Vad var detdär?.. Praslande tyg... Men du har ju inte rört dig. Gjorde du något ljud av dig?.. Nej, det kunde inte ha varit du. Du är förlamad i din säng, stel av oro. En oro som inte hade varit närvarande fören just i denna stund... Du måste ha gjort det... Det måste ha vart du, eller hur?

Du rullar in mot väggen helt utan synhåll, helt utan sinne. Om det finns något i rummet med dig så kommer den bara att acceptera att du är för trött för att ta itu med den just nu.

Du är fortfarande drabbad av oro när du hör praslandet igen. Men denhär gången så är praslandet följt av en mjuk duns mot golvet. Ditt hjärta slår fortare i bröstet. Hörde du egentligen dedär?Nej... Nej, nej, nej... Du har bara fått dig själv upprörd över ingenting. Du borde verkligen sluta spela demdär skräckspelen så sent på kvällen, dem jävlas bara med din hjärna. Sluta agera så barnsligt, och bara somna istället.

Du blundar hårt och ligger tyst i hopp om att sömnen kommer att ta bort dig snart. Du skjuter från dig en mening och du är ensam i rummet, eller hur? Du är bara trödd, jag vet, jag vet.

När dina ögon äntligen stängde sig så kan du inte, hur mycket du än försöker, röra dina armar eller ben. Kom igen nu, låter du verkligen detta påverka dig? Vad är du, 12 år gammal eller? Skärp dig, och somna nu. Nu, mer spänd än någonsin, ekar ljudet igen. Praslande tyg följt av en mjuk duns mot marken.

Omedvetet håller du andan med ögonen tätt stängda och du har en barnslig lust att dra täcket över huvudet. Du inbillar dig allt... Du inbillar dig allt... Det är allt i ditt huvud... Jag trodde att du var bättre än såhär.

Ditt hjärta bultar så högt i dina öron just nu, men inte högt nog för att kunna överrösta det högt repetiba ljudet som närmade sig från andra sidan rummet. Vad är det för praslande? Lämnade du kanske något papper på golvet? Ja, ja det måste det vara, och dunkandet? Troligtvis katten eller hunden... eller något... De sprang förmodligen in genom dörren när du inte tittade innan du stängde dörren. Ja, du, du e bara paranoid...

Ljudet är nu nära din säng och du har ryggen emot det. Vågar du vända dig om för att undersöka saken? Inte för att det spelade någon roll för det ända ljudet som fanns i rummet var det fåniga ljudet från din mobil som låg på nattbordet, du kopplade in den innan du gick och la dig i sängen, minns du det? Men du vågar inte vända dig om och titta, men varför? Det finns ju ingenting där ändå, eller hur?

Minuter som känns som timmar passerar medan du ligger i din säng med ansiktet vänt mot väggen. Stel av rädsla pågrundav din kropp som inte ville sammarbeta med dig för att röra sig... Du har inte hört ett ljud på ett tag nu. Iallafall inte sen det slutade vid kanten av din säng... Men du vet ju att det inte finns något där dummer, sluta fåna dig nu, det är bara tystnade som jävlas med dig. Du kanske borde ha lyssnat till lite musik eller något innan du gick till sängs. Nåja, kanske nästa gång.

Plötsligt ekade ett välbekant klangljud genom rummet. Följt av det välbekanta surrandet. Du andas ut och din kropp börjar slappna av när du andas ut igen. Tack gode dud att allt är över. Nu kan du äntligen sova ifred. Tystnaden tar verkligen på dina krafter. Du rullar över och öppnar ögonen för att kontrolera tiden på din mobiltelefon. Det måste ju gått minst en timme sen du gick till sängs.

Du möts ansikte mot ansikte med hans stora flin och det tomma ögonhålorna lyser. "Ah, jag ser att du fortfarande är vaken"