Creepypasta (swedish)

Spöken kan inte skada de levande

Det finns många missuppfattningar om spöken, och det beror nog för det mesta på hur dem ser ut och agerar i filmer vi levande gör. Om du kollar på filmerna vi spottat ut så vet du att man måste kolla över axeln för att andarna inte ska knäcka nacken av dig. Men sanningen är att spöken aldrig kan skada de levande, dem kan inte ens röra oss. Du kan lita på vad jag skriver för gamla Peter har förföljt mig i snart 5 år och han har aldrig ens lagt ett finger på mig. Han har visat ganska tydligt att han inte kan skada mig, han har tilloch med sagt det själv ett x antal gånger. För det mesta så förföljer han mig bara. Kommer in och ut ur mitt liv för att påminna mig om att han fortfarande finns där. Det är nog det ända ett spöke kan göra emot dig, och du kommer lära dig leva med det efter ett tag. Ingen annan kommer kunna se eller höra dem så det är ingen ide att du säger till nån annan, dem kommer nog inte tro dig. Så du lär dig leva med det, precis som jag gjort. Jag har det jätte bra i gymnasiet och älskar min pojkvän, livet har verkligen gått mot det bättre sedan natten då jag var 12 år. 

Jag var påväg hem från en kompis. Det var vinter så det var ganska kallt ute och det hade redan mörknat trotts att klockan bara var vid 17 tiden. En bit ifrån mitt hus finns en stig gömd i buskarna ut mot en väg. Jag brukade alltid gå över där för att det gick snabbare, men det gällde ju att se sig för, för trafiken var ju mycket vid denhär tiden, alla är ju påväg hen trötta från jobbet. Men just den gången så såg jag mig inte för och jag hade hörlurar så hörde inte att det kom en bil. Bilen höll inte farthastigheten och körde betydligt snabbare än vad den skulle och bilen väjade av vägen för att inte köra på mig. Manen i bilen måste inte ha haft nått bälte då han flög ut genom rutan och låg allderless blodig på marken. Jag förstår nu att hanns rygg måste vart bruten för han kunde inte röra sig där han låg i pölen av sitt egna blod. Han mummlade något om att ringa efter en ambulans, men jag var bara en dum unge och tittade bara på honom, trotts min ålder så förstod jag att han inte hade en chans för att överleva. Jag antar att jag hade rätt, men jag stannade inte kvar för att få reda på det. Självklart är jag inte stålt med vad jag orsakat den natten. Varje dag som går så tänker jag på händelsen. Men jag hatar inte mig själv för det, jag var ju trotts allt bara ett barn. Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden, men det kan jag inte, så varför lägga så mycket energi på det? 

Det är vad jag säger till mig själv iallafall, och till Peter. Jag är inte stollt över det och jag har blivit trött på att berätta det för honom om och om igen. Men det har ändå inte ändrat hanns bitterhet emot mig. Han bara står där i mörkret och tittar på mig medans han samlar sig, och väntar. Spöken kan inte skada de levande, men ingen lever för alltid. Och spöken är inget annat än tålmodiga.