Creepypasta (swedish)

Du kommer märka att en kvinna är i ditt hem, snälla ignorera henne

Det var december, 1999, när hon infekterade vår tysta lilla hem.

Min pappa ropade på min från nedervåningen, antog att middagen var klar. Men när jag kom till mitten av trappen så ser jag att min pappa står längst ner i trappen med sin hand uppe för att desperat visa att jag inte ska gå ner längre. När jag såg paniken i hans ögon så visste jag att något var fel.

"Jag vill att du lyssnar på mig väldigt noga nu" sa han och mitt hjärta började slå dubbelt så fort när han fortsatte på sin mening. "Det är väldigt viktigt att du håller ögonen på mig, du kommer märka att det finns nån annan i vårt hem, men du måste ignorera henne så mycket det bara går".

Jag började nästan skratta. Mitt 13-åriga tänkande tänkte att det bara var något dåligt skämt. Men innan jag hann säga något så fortsatte min pappa prata.

"Hon kommer viska till dig, förfölja dig, göra allt hon kan för att försöka få din uppmärksamhet. Det kommer vara väldigt svårt, men du måste ALLTID ignorera henne, hon kommer gå härifrån men endast om du låtsas som att hon inte är här"

Det fann så mycket saker som jag ville fråga honom nu, men jag var för rädd och förvirrad.

Jag lovade min pappa att göra som han sa och han log mot mig, han tog mig i handen och vi gick in i köket tillsammans för att äta middag. Jag kände hur temperaturen sänktes hastigt när jag kom ner till våningen under. Jag kände en blött rutten lukt i luften, det påminde mig om när en tvättbjörn dog innanför en av våra väggar och fyllde huset med sin stank.

Pappa och jag satte oss ner vid bordet samtidigt, min lillasyster satt framför mig och stirrade ut i det öppna med en tom porslinstallrik framför sig. Min mamma tog fram middagen ur ugnen, jag såg att hennes ögon var svullna och det syntes tydligt att hon försökte hålla in ett vattenfall med tårar.

Jag höll mitt fokus på min familj, men i ögonvrån så såg jag svart, blött hår och en kall, grå hud. Det fanns ingen energi i köket och det fanns ingen värme eller skratt som alltid annars brukade finnas under våra middagar. Min syster tog tag i mitt knä under bordet och frågade "du ser henne också, ellerhur?". Jag nickade men min pappa hyschade oss snabbt. Kvinnan gick fram mot bordet med blöta fotsteg och satte en missbildad, grå hand på min systers axel. Lukten var vedervärdig. Min syster stirrade på mig och jag kollade snabbt ner i tallriken. Min mamma fortsatte servera maten, hon gjorde sitt bästa för att försöka få allting att verka som vanligt. Min pappa tog min systers hand under glasbordet för att försöka förhindra att hon skulle tappa det helt. Min syster spenderade hela middagen så, med en skelett liknande hand på axeln och vidriga viskningar i sitt öra.

Det var så vi levde.. i månader, med oss försökande att ignorera närvaron av kvinnan som befann sig i vårat hem. Trotts att vi lämnade vårat hem så kunde kvinnan på något sätt följa efter oss och röra oss med sina kalla händer över axeln.

Mina föräldrar lät ingen stanna hos oss, och vi fick inte stanna hos någon kompis under månaderna av helvetet. Det var inte alltid lätt att säga nej till roliga saker som kompisar alltid ville hitta på, jag var ett väldigt socialt barn som alltid var med när något kul skulle hända. Under dem månaderna så var jag tvungen att tacka nej exakt varje gång. Det gjorde ont och snart blev jag det barnet som ingen ville vara med för jag aldrig gjorde något kul, och varje dag så var jag ensam. Vilket betyder att det fanns fler tillfällen då hon var där.

Det var inte bara mig sånt hände, hela familjen delade helvetet. Man skulle alltid ignorera henne, minsta lilla rörelse, minsta lilla blick, minsta lilla bitande av läppen, alla tecken du gav ifrån som sa att du visste att hon var där gjorde att hon låste sig fast vid dig under en hel dag, om ibland inte flera dagar.

Min pappa fick oss alla att lova att aldrig berätta om henne för något, hon var en parasit, en parasit för uppmärksamhet, uppmärksamhet från alla. Vi kom fram till att hon infekterade en familj i tagen, hon kunde inte ses av någon som inte var infekterad. Om du inte visste om hennes existens så fanns hon inte, men när du får information om henne och vet att hon är här så är du infekterad. Det var min pappa som var infekterad. Hanns syster var det först men han kunde inte ta tanken av att veta det så han tog kvinnans närvaro hem till oss.

Vi höll löftet om att inte berätta om henne för någon, och det var det svåraste som jag någonsin gjort. Vi försökte att alltid hålla ihop familjen, för det var lättare att vara tillsammans än att vara ensam. Men ibland måste man vara ensam, som när man duschar, ska använda toaletten eller det värsta, när man ska sova.

Det var svårast för min mamma. Hon var ensam med henne då vi var i skolan och pappa var på jobbet. Allt ändrades den dagen då min mamma bröts.

Det var i februari, det var mycket snö och vi hade precis ätit klart middagen. Min mamma bestämde sig för att gå och lägga sig tidigt. Kvinnan satt på sängkanten, hon gjorde sig nästan omöjlig att ignorera. Min mamma kunde inte ta det längre. Vi hörde från nedervåningen hur mamma skrek åt henne att låta oss vara. Min pappa rusade upp för att försöka stoppa henne, med han hann inte. Det var blod i hela rummet men min mamma var borta, kvinnan satt fortfarande på sängkanten men min mamma var borta. Det var det sista jag såg av min mamma. Dem följande veckorna efter det så viskade hon till mig. Hon sa att jag skulle kunna se min mamma igen, allt jag behövde göra var att titta. Men det gjorde jag aldrig.

Anledningen till att jag berättar det här är för att jag såg henne igen. Jag såg henne för första gången på 18 år. Jag vill att du tänker på henne. Jag vill inte förlora min fru eller mina barn till den parasiten. Jag vill att du tänker på hennes svarta hår och gråa hud. Tänk henne i ditt hus så att hon kan lämna mitt.

Du är redan infekterad och snart så kommer du märka att det finns en kvinna i ditt hus. Du måste ignorera henne, det är för ditt eget bästa.

Förlåt mig..