Bloody

Kapitel 17

Han stirrar storögt på mig som om att smärtan han innan känt försvunnit.
"A-Ado-Adora? Är de-det du?" Jag vill krama honom. Krama honom så hårt jag kan som jag gjorde som liten och aldrig släppa igen.

Istället vågar jag inte. Tänk om detta bara är en galen dröm? Jag är så rädd att jag ska vakna upp i samma rum som de senaste veckorna eller kanske månaderna för att inse att allt som hänt bara varit en dröm.

Jag stirrar stumt på min bror med några snabba blinkningar.

"An-Anthony?" Frågar jag osäkert med suddigt synfält pågrund av de tårar som börjat släppas från mina tårkanaler.

Istället för att svara slår han armarna om mig och jag börjar direkt att snyfta mot hans axel.

Ett hotfullt morrande hörs och Anthony släpper mig från sin så saknade kram.
"Håll dig borta ifrån min mate. Hon är min." Morrar James mörkt med sin röda blick hotfullt stirrandes på Anthony.

Jag skulle så gärna vilja springa fram och slänga mig i hans trygga varma famn för att lugna honom. Inte bara lugna honom. Utan krama och kyssa honom tills luften tar slut. Men handbojorna om mina handleder gjorde det omöjligt för någon utan en Alphas styrka.

Min önskan om att dra de båda killarna mot mig i en gigantisk kram och börja storgråta låg högst upp på önskelistan, men jag att igen visa mig svag för någon här vägrar jag.
Bara det att jag släppt några tårar har gjort att jag brutit mitt löfte med mig själv.

Du är Bloody. En känslokall jägare. Du gråter inte.

"Släpp henne." Jag är inte beredd på vad Anthony sagt då jag tittar upp på honom med stora ögon som ett litet barn på julaftonsmorgonen. Sa han verkligen vad jag precis hört?

"Me-men, Beta. Alpha sa-"

"Släpp min lillasyster, gamma." Vakten som innan pratat nickar hastigt och börjar låsa upp de kalla, obekväma handbojorna tills de faller av mina kalla handleder.

Jag kollar storögt på mina händer som om jag aldrig någonsin haft händer innan.
Det är innan jag springer mot James famn i ett glädjehopp. Han gräver ner sitt ansikte i min nacke och drar mig närmare intill sig. Mina händer slingras runt hans nacke vilket får de lugnade gnistorna att mjukt studsa omkring oss.

Sättet hans varma andetag träffa min nacke får mig att vilja dra mig omöjligt mer närmare honom. Så nära så att det nästan är omöjligt.

Så nära att två blir en.

Det är tills en bekant, men allt mer mörkare röst än för 10 år sedan avbryter stunden.

"Jag vet att jag inte borde tillåta detta, men det är värmande att se dig lycklig, Adora." Jag drar mig ur James omfamning som inte verkar uppskatta mitt beslut att släppa honom då jag vänder mig mot min bror med tårar i ögonen.

Men tanken på att han bara stod där några meter från mig gjorde att mina ögon vattnades av envisa tårar.
Tårar av bland annat saknad, sorg men framförallt lycka. Lyckan att han var vid liv. Han var inte död, utan stod rakt framför mig.

Jag öppnar munnen för att säga något. Men allt jag får fram är ett skakigt andetag. Stunden var för överväldig för att jag ens skulle kunna ha chansen att samla mitt hastigt dunkande hjärta och stirriga tankar.