Bloody

Kapitel 25

~Adoras perspektiv~
"Jag vet inte vad du vill, men jag vill ut härifrån. ...Och chansen är större ifall vi samarbetar." Jag var trött på det här och varit trött på det ett bra tag nu.

Han tittade chockat på mig för att snabbt vända ned blicken mot papperna på skrivbordet.

"Vi kommer inte ut härifrån. Vi är inlåsta tills Gordon bestämmer sig för att hämta dig." Jag nickade sakta för att mentalt förbereda mig själv på att inte döda Gordon när dörren väl skulle öppnas.

Allt behövde vara perfekt, han skulle inte misstänka något. Det gällde bara att spela med i hans sjuka spel. Inget kunde komma i vägen. Inte den här gången.

"Det är omöjligt. Tro mig, jag har försökt i alla dessa år. Det är omöjligt, flicka." Hans röst var ledsen och arg på samma gång innan han i en snabb rörelse tog ut en mörkgrön vinflaska ur skåpet. Därefter satte han sig ner på träpallen framför mig.

"Då försökte du inte tillräckligt eftersom att du fortfarande sitter fast här." Sa jag kyligt för att hans deppiga och sorgsna känslor inte skulle komma åt mig. Direkt gav han mig en mörk blick för att samtidigt ta en klunk från flaskan.

"Jag försökte med allt. Till skillnad från dig kunde jag bli dödad ifall jag försökte för många gånger." Muttrade han stirrades ner i halsen på vinflaskan.

"Ja, men du har till skillnad från mig modernaturs gåva." Hade jag haft det blod som pumpade genom hans ådror skulle jag ändrat på många saker i mitt liv. Jag hade kunnat få tillbaka min familj, fått rättvisa och förändrat saker till det bättre. Inte var jag kanske den att önska rättvisa med tanke på allt blod som hade klätt mina händer, dock var det en tanke som kunde hålla en vaken i flera nätter.

"Magi går inte att uppfylla allt." Sa han med en lätt suck.

"Nä, men tillräckligt." Han fnös till.

"Sant, men det innebär inte att jag kommer göra det iallafall."

"Har du redan gett upp?!" Utbrast jag irriterat.

"Som sagt, jag har försökt i flera årtionden, om inte mer. Jag har aldrig lyckats." Varför var han tvungen att vara så svår? Vill man verkligen en sak ger man allt, jag kommer ge allt. Troligtvis hade han redan gett upp redan när han började försöka.

"Så du är helt okej med att ruttna sönder härinne?" Direkt gav han mig en mörk blick för att ta en stor klunk från vinflaskan.

"Att ge upp, flicka, och inte vela göra det längre är två helt olika saker." Jag gav honom en menad blick för att för en hundrade gång granska det dystra rummet.

De torkade växterna i brukarna som klädde väggarna var av någon konstig anledning fortfarande gröna, vilket fick dem att nästan smälta in i den slitna murgröna tapeten från det svagt upplysta rummet.

Igen for min blick mot den hopsjunkna gamle mannen på träpallen framför mig. De trötta blå ögonen stirrade tyst ner i vinflaskans botten, samtidigt som den allt för tysta tystnaden spred sig över rummet.

"Om du fick komma ut härifrån..." Orden lämnade mina läppar innan jag hann reagera och Fulieus tittade hastigt upp från vinflaskan.

"...vad skulle du då göra?" Frågan lät så fånig att den skulle kunna komma från ett barn, men detta var inte tiden att slå huvudet mot väggen.