Kapitel 23

700 33 9
                                    

~James perspektiv~
Allt är mörkt runt omkring mig. Det är som att jag har ögonen öppna, men iallafall sover. Jag är vaken, det vet jag.

Men varför ser jag ingenting?

Innan jag hinner tänka längre tar min varg över och den bekanta känslan av värme som sprider sig över pupillen sprider sig över ögongloben.

I samma ögonblick börjar konturerna av ett flertal tjocka gallerstaplar synas framför mig och innan jag riktigt får fram en reaktion, tar min varg kontroll och börjar attackera gallret i en blodig strid där endast silvret kan vinna.

Ett dovt vrål flyger hastigt ur mina läppar innan jag igen slungas mot det brännande gallret.
Ljudet av slag mot galler ekar våldsamt genom tomrummet och får ännu ett ilsket vrål att lämna mina läppar för att igen attackera gallret.

Det är som om jag inte kan kontrollera min ilska längre. Min varg tar direkt användning av de starka känslor som allt oftare fyller mig. Jag var svag och blev bara allt mer svagare.

Han hade varit lika argsint och vild sedan snart 1 månad tillbaka och det värsta är att det bara blir värre och värre. Ilskan växer likt stora eldar inom mig. Sorg sätter stora ärr av smärta innanför mitt bröst.

Sömn är omöjligt och oavsett hur trött jag än är, går det inte att sova. Varje natt hördes det sorgsna ylande som verkade eka genom hela mitt huvud och skapa en enorm huvudvärk. Liksom varje morgon, då besten inom mig var frånvarande och under dagen svårkontrollerad. Det var dock mycket enklare sagt än gjort.

Ett smärtsamt vrål flyger ur mina läppar, när min kropp ännu en gång slängs mot det brännande gallret, som säkert orsakat stora brännskador över hela mina överkropp vid det här laget.

Irriterat försöker jag dra tillbaka honom, för att göra något mer vettigt än att skada mig själv. Vad gör jag här? I en cell?

En Alpha ska inte vara i en cell. Jag ska inte vara i en cell!

Igen kommer den bekanta brännande känslan tillbaka inom mig, för att återigen påminna mig om mitt miserabla liv utan henne och en dovt muller väller ur mina läppar.

Mate

Viskar min varg dovt inom mig.

Adora

Hon var där framför mig. Hon var där. Min Adora, hon var skadad.

Igen fyller det dova mullret det tysta mörkret.

Döda

Döda Gordon

Hur kunde jag låtit det här hända? Allt är mitt fel och nu får Adora ta konsekvenserna. Förtvivlat sätter jag händerna för mitt ansikte i ett försök att hålla tillbaks det brännande vattnet i mina ögon.

Han ska dö. När jag väl får tag på honom ska han få lida. Han ska få lida för allt han gjort mot min Adora. Han ska få ångra att han föddes. Han ska få ångra att han ens rörde min Adora. Min Adora.

Han ska få ångra allt.

Denna gången går jag igen till attack mot gallret som direkt ger ifrån sig ett högt dunkande ljud i metallen.
Argsint ryter jag till för att försöka bryta de tjocka gallerpelarna.

Döda

Döda Gordon

Hörs min varg viska inom mig, sakta som mitt synfält allt mer togs upp av odjuret inom mig..

Han ska dö.

~Adoras perspektiv~
Jag vaknar av en hand mot min kind som sakta smeker mitt hår.
Med ett svagt gnyende föser jag bort handen för att dra mig djupare in mot kudden.

BloodyOnde histórias criam vida. Descubra agora