Ön

Hemma

Jag såg på elrullstolen bredvid sängen jag låg i och suckade.

-Du hade ändå tur, du överlevde kraschen och bettet som man vanligtvist blir förlamad av. Tre till klarade sig. Sa läkaren. Wilma och Jack men vem var den tredje? Tänkte jag för mig själv.

-Vilka var det? Frågade jag.

-Jack Wilson, Wilma Wilson och Gunhild Rönnqvist. Sa läkaren och jag blev glad när jag hörde namnen.

Läkaren hade gått nu och sa att jag bara skulle vila så skulle jag känna mig bättre.

-O ja, du har besök! Sa farmor och gick och öppnade dörren till sjukhus rummet jag låg i. Där stod Jack. Han var kammad och hade med sig blommor.

-Jag tror jag lämnar er ifred, sa farmor och gick ut ur rummet.

-Hej, sa han och satte sig bredvid sängen på en stol och satte blommorna på ett litet bord bredvid mig.

-Amadeus korlabriax, sa jag och såg på blommorna.

-Ja, jag kom ihåg att du gillade dem. Jag satte mig upp försiktigt, han såg att jag bara hade ett ben och kramade mig. Jag kände hur tårarna sakta rann nerför min kind, jag kommer aldrig kunna gå igen, aldrig.

-Hur gick det med Wilma? Frågade jag rädd för att få ett svar som: Hon blev också av med ett ben.

-Dem opererade henne det gick bra och Knorr har hon kvar, han trivs i sitt nya hem. Sa han och log.

-Och hur är det med dig då?

-Ja, sådär, halvblind.

-Va, vadå halvblind!? Sa jag förvånat

-Jag ville inte säga det då men jag fick en glasbit i ögat från kraschen, jag bara tog ut den under natten men det blev infekterat.

-Varför sa du inget.

-Jag ville bara inte göra det svårare.

-Okej, sa jag.

Farmor var för gammal för att ta hand om mig men Jack hade inget emot det. Så några veckor senare hämtade Jack mig. Jag kom ut ur sjukhuset med rullstolen och kände vinden i mitt ansikte, det var så skönt att komma ut. Vi bodde i hans hus nära vattnet lite utanför Stockholm, vi satt på verandan och såg ut över vattnet, jag lutade huvudet mot hans axel.

-Jag älskar dig Jack.