Kapitel 9

1.1K 55 13
                                    

"Så hur länge stannar du, Theo?" frågade mamma mjukt medan vi satt inomhus och åt middag senare den dagen. Himlen hade öppnat sig och regnet hade öst ner så att vi var tvungna att äta middag inne.
"Så länge jag får, jag har inget annat för mig. Däremot måste jag hem ibland för att jobba på hemmet" svarade Theo artigt och syftade på hemmet för ensamkommande flyktingbarn som han volontärarbetade på.
"Men Kendra, du ska väl jobba i kiosken?" la sig pappa i. Kendra nickade stolt.
"Men jag ska ju inte jobba hela dagarna. Theo kan ju vara med er eller ensam några timmar, vi sitter liksom inte ihop" svarade Kendra med ett dovt skratt. Jag skrattade lågt åt Kendra, men blev avbruten av pappa.
"Det är ju tur att vissa ungdomar i familjen tar tag i sina liv och jobbar under en så lång period som sommarlovet" sa pappa med en antydande ton. Hans blick förflyttades till mig, som en hint att det han hade sagt riktades mot mig, vilket jag redan hade förstått.
"Kan du och mamma sluta jämföra mig med Kendra exakt hela tiden? Kendra är ett år äldre än mig vilket innebär att hon, för att det ska vara rättvist, ska börja jobba ett år före mig.." började jag.
"Världen är inte alltid rättvis. Du måste göra någonting vettigt Kiara, du har inget extrajobb och inget sommarjobb" röt pappa, och det kom nog ut mer argsint än vad han menade. Men i stundens hetta brydde jag mig inte om vad han menade, utan vad han sa.
"Jag orkar inte med ert jävla klagande hela tiden" utbrast jag irriterat.
"Språket!" sa mamma med en sträng ton. Jag himlade med ögonen.
"Lugna ner dig, Kiara. Du missuppfattar allt" sa Kendra med sin vanliga lugna röst, för att viss mamma och pappa vilken ängel hon var. Ilskan kokade inom mig. Irriterat reste jag mig upp och stolen sköts ut bakom mig.
"Varför ska ni tre alltid gadda ihop er och trycka ner mig?" utbrast jag med tårarna i halsen. Utan något svar så vände jag mig om och skyndade mig ut på tomten. Jag stannade inte förrän jag kom ner till klipporna. Med en suck sjönk jag ner och drog upp knäna till hakan. Tårarna rann sakta ner för mina kinder. Visst kunde man tycka att det var en löjlig sak att bli ledsen över, men det tog på mig hårt när jag bråkade med min familj och speciellt när sådant som detta hände, att de jämförde mig med Kendra på ett negativt sätt. Även om jag och Kendra var jättenära varandra och älskade varandra mest av allt så hade jag alltid känt mig underlägsen, just eftersom hon var den äldre och alltid gjorde allt ett år innan mig. Men jag antog att det var så det var att vara lillasyskon.

Några minuter senare hörde jag steg bakom mig. Jag orkade inte bry mig om att vända mig om eftersom det förmodligen var Kendra som kom för att muntra upp mig, som vanligt. Men den som satte sig ner bredvid mig var inte Kendra, det var Theo. Jag svalde hårt av hans närvarande.
"Kendra ville komma ut till dig, men jag anade att du inte ville det så jag erbjöd mig att gå" förklarade han efter några tysta sekunder medan våra blickar låg på vattnet framför oss. Jag svarade inte, inte för att vara otrevlig utan för att jag inte var på humör för att prata.
"Vill du prata?" frågade Theo mjukt efter ytterligare några tysta sekunder. Jag ryckte försiktigt på axlarna och började skaka på huvudet.
"Det är töntigt, men varje gång Kendra gör något bra så ska pappa se det som ett tillfälle att berätta för mig att jag inte är lika bra" mumlade jag.
"Jag förstår precis vad du menar" sa Theo med ett dovt skratt, "jag har en storebror som är som en gud enligt mina föräldrar" fortsatte han. Jag vände blicken mot honom och mötte hans ögon. Vi fastnade med blickarna. Det gick inte att rycka blicken ifrån honom, och han verkade känna detsamma för han vek inte undan blicken. Hans gröna ögon tindrade i ljuset av solen som stod lågt på himlen.

"Knappast att du känner dig otillräcklig och underlägsen! Du är ju den finaste killen jag har mött, ett hjärta av guld" sa jag lågt, trots att jag inte borde sagt det.
"Du har målat upp mig som att jag är värsta svärmorsdrömmen som aldrig gör något fel, som aldrig är elak eller gör något dumt eller sårar någon" sa Theo med samma låga röst som mig. Våra blickar var fortfarande fästa vid varandra.
"Okej, säg en dum sak som du har gjort?" sa jag utmanande men jag hade kvar samma låga tonfall och plana röst. Theo tittade på mig länge. Jag trodde först att han försökte tänka ut något svar, men så var inte fallet. För sekunder efter närmade sig hans ansikte mig. Jag frös till is. De ynka millisekunder som har rörde sig mot mig kändes som evigheter och jag kunde inte röra mig. Till slut pressades hans läppar mot mina i en sagolik kyss. Trots att det var så fel, kändes det så rätt. Fjärilarna flög runt i magen och allting kändes overkligt. Det här var långt ifrån de kyssar som jag och Elliott delade. Hela min kropp skrek efter mer beröring när hans läppar sakta lämnade mina. Men han stannade upp bara några millimeter från mina läppar.
"Det där" mumlade han snuddandes vid mina läppar som svar på min fråga innan kyssen.

•••
Som jag sa på min andra bok, förlååååt för dålig uppdatering men jag hinner inte med allting!!!! Jag hoppas ni förstår!

Men, nu händer det grejer här i boken... drama? Vi får väl se!! Kommentera vad ni tycker/vill!!!

Puss & kram <3

03:27 förlåt, min systerNơi câu chuyện tồn tại. Hãy khám phá bây giờ