Grannpojken

8.

Golvet känns ostadigt under fötterna när Anna stapplar fram genom rummen med siktet inställt på toan. Ansiktena hon möter smälter ihop till en enda stor och suddig massa, men hon tycker att alla ser så vänliga ut. Det känns som att alla vill henne väl också, som om de alla tillhör samma gemenskap.

Dörren är låst. Anna ser sig oroligt omkring, osäker på hur länge till hon kommer att kunna hålla sig. Hon trampar på stället medan hon ser sig om i den lilla korridoren hon befinner sig i. Väggarna är ljusgråa och över parketten är en lång matta utrullad. Med jämna mellanrum finns det flera dörrar, men ingen leder till en toalett. Kanske finns det en på övervåningen.

Trappan rör sig under Annas fötter, hon är övertygad om det. Hårt håller hon sig i räcket för att inte ramla. Musiken dånar från vardagsrummet. Skratt och sång ljuder genom huset. Anna känner sig glad på ett sätt som hon inte brukar göra. Bekymmersfri. Hon har roligt och har pratat med massa personer, ingen av dem har tittat snett på henne. Hon smälter in och det gör henne glad.

På övervåningen kan hon röra sig fritt. Det är nedsläckt förutom några enstaka fönsterlampor. Annas ögon vänjer sig vid det skumma ljuset och hon går genom en liten hall. Då får hon syn på den, dörren med ett litet rött hjärta på som symboliserar att det är en toa. Dessutom står den på glänt. Anna småspringer fram till den, tänder taklampan, stänger dörren om sig och tömmer lättat blåsan. När hon tvättar händerna reflekterar hon över hur stort badrummet är. Mörkt kakel täcker väggarna och spegeln ovanför handfatet är enorm. I ena hörnet står en stor duschkabin och i det andra ett bubbelbadkar. En palmliknande växt står bredvid badkaret, den får det att kännas tropiskt.

Anna möter sin egen blick i spegeln. Hon håller sig i handfatet för att inte tappa balansen. Sminket är inte så fint som det var när hon lämnade Amandas hus och lockarna börjar gå ur, trots det känner hon sig vackrare än någonsin. Var är Amanda? Anna har inte sett henne på säkert en timme. De dansade ihop i vardagsrummet, sen började Anna prata och dansa med en söt kille som hon redan har glömt namnet på och sen dess har Amanda varit borta. Hon bestämmer sig för att gå och leta men i samma stund som hon släpper taget om handfatet vinglar hon till så kraftigt att hon tvingas ta stöd mot väggen för att inte ramla omkull på golvet. Hon sväljer hårt ett par gånger, kämpar mot illamåendet som bubblar inom henne.

Hon är för full. Hon förstår det nu. Spegelbilden är bara suddig. Hela badrummet är suddigt, hon ser dubbelt av allt.

Med en kraftansträngning lyckas hon låsa upp badrumsdörren och tar sig ut i övervåningens hall igen. Hon känner sig iakttagen men ser ingen. När hon försiktigt rör sig mot trappan hör hon fotsteg bakom sig.

"Jag letade efter dig."

Anna känner igen rösten, vänder sig långsamt om. Hon försöker fokusera blicken på ansiktet och ser det lockiga håret. Hon vet att ögonen är blåa, det såg hon när de dansade ihop. Edvin? Elias? Emil? Hon minns inte namnet.

"Jaha", svarar Anna förvånat.

"Hur mår du?" frågar killen och sträcker fram en arm mot Anna, lägger sin hand på hennes axel.

"Inte... så bra", sluddrar Anna till svar.

"Kom så tar vi lite frisk luft."

Killen lägger en arm kring Annas midja och leder henne ner för trappan, genom folkhavet och ut i nattens kyla. Några står och röker precis utanför dörren. Någon drar ett skämt och alla skrattar högljutt. Ett klirrande hörs när de skålar med sina glas.

Annas jacka hänger kvar i hallen och alla tecken på våren är som bortblåsta. Den bitande kylan får hennes hud att knottra sig och kroppen darrar av kölden. Killen bredvid henne håller fortfarande ett stadigt grepp om henne, leder henne bort från huset och ner för gatan. Anna undrar vart de ska men får inte ur sig frågan. Det enda hon kan fokusera på är att ta sig framåt utan att ramla omkull eller spy.