Grannpojken

38.

David gråter. Han torkar sig med baksidan av handen, försöker få bort tårarna men de fortsätter trilla. Anna får lust att krama om honom men sitter stelt kvar på sin plats bredvid honom. Hon vågar knappt röra sig, rädd för att förstöra något. Kanske är hon på väg att få lära känna David på ett sätt som ingen annan gör. Hon vrider försiktigt på huvudet och sneglar mot honom. Han känns så liten och skör att hon knappt vågar andas. Minutrarna går utan att han säger något mer. Några fåglar kvittrar högt. En räv passerar i den bortersta delen av kyrkogården. Ett äldre par går förbi dem hand i hand. De verkar inte reagera på att David är ledsen. Självklart inte. De är på en kyrkogård. Hur många tårar måste inte ha fällts här?

"Vad gör du här?" frågar Anna försiktigt när hon inte längre klarar av tystnaden.

David biter sig i läppen och tittar upp mot himlen innan han svarar.

"Berätta inte det här för någon."

"Jag lovar", svarar Anna snabbt. Svarade hon för snabbt? Skrämmer hon bort honom?

Känslan växer sig större när David plötsligt reser sig från bänken. Tårarna rinner inte längre och den självsäkra sidan är tillbaka.

"Bra", säger han och börjar gå.

Anna skyndar sig att följa efter. Det här ögonblicket får inte rinna iväg, får inte försvinna ut i det stora havet. Hon vill veta vad som rör sig i Davids inre. Hon vill veta vad han känner. Vad han tänker. Hon vill vara med honom. Hon vill slå honom i ansiktet. Anna stannar när tanken dyker upp. Minnena från igår fyller henne snabbt och hon vill inte längre ha med honom att göra. Han förtjänar att vara ledsen.

"Du förtjänar det här", skriker hon efter honom. Det känns som att orden ekar mellan alla gravar men David verkar inte höra. Eller också bryr han sig inte. När Anna börjar springa mot den andra utgången, den som David inte är på väg mot, lägger hon märke till att det äldre paret iakttar henne. Hon låter dem stirra.

Långsamt rör sig Anna bort från kyrkan. Det här var verkligen ett straff. Hoppas Edith är nöjd nu. En sten ligger på vägen några meter framför Anna. Hon sparkar till den så hårt hon orkar när hon passerar och ser hur den flyger över diket och landar i en kohage. Hon vill skrika av frustrationen som gräver stora hål i henne.

David väntar vid en lyktstolpe där vägen delar sig, antingen går man mot stan eller också mot villakvarteren. Anna saktar in, vill vända om men det är för sent. David går mot henne. Varför lämnar han henne inte ifred?

"Du kanske har rätt", säger han lugnt och stannar två meter ifrån Anna. Han söker ögonkontakt med henne men hon vägrar låta honom få det. "Jag förtjänar nog det här."

"Ja det gör du."

"Du är speciell Anna, jag gillar dig."

Annas hjärta slår snabbare. Hon vågar inte tro på det han säger, vill inte släppa in honom till sitt känslonäste. Hon väntar på att fortsättningen ska vara dålig. Hon väntar på att det ska komma ett men.

"Men jag kan inte vara med dig."

Där kom det. Och det gör förbannat ont.

"Varför inte?" rösten är pipig. Hon låter som ett missnöjt barn. Avskyr det.

"För det finns en annan."

Självklart finns det någon annan. Hon borde inte ens vara förvånad, ändå är hon det. Han har inte bott här speciellt länge och Anna trodde att hon var den som han kände bäst här. Tydligen inte. Låt det inte vara Amanda eller Sofie. Vem som helst men ingen av dem.