Grannpojken

39.

"Det är sista dagen idag."

Ett leende leker över Annas läppar. Hon stirrar ner i mobilens display och har kopplat bort omvärlden. Hon ska träffa David i parken om några timmar. Han har lovat att ta med sig bullar och något gott att dricka.

"Anna, lägg ifrån dig din förbannade mobiltelefon och kolla på mig när jag pratar!"

Mobilen dunsar hårt mot golvet när hon tappar den av förvåning. Fredriks höjda röst skrämmer henne och när hon ser upp på honom har hans ansiktsfärg börjat mörkna. Han sitter rakryggad på sin plats mitt emot henne vid köksbordet. Morgontidningen ligger i en skrynklig röra bredvid hans tallrik med filmjölk.

"Förlåt vad sa du?" frågar Anna.

"Att det är sista dagen att tacka ja till sommarjobbet idag."

Fredriks röst är hård och sträng. Han vill få det att låta som att Anna har ett val, att hon faktiskt kan tacka nej om hon inte vill ha jobbet, men sanningen är att hon inte har någonting att säga till om. Han har redan bestämt det här åt henne. Hon kommer få spendera sitt sommarlov instängd på ett kontor tillsammans med Fredrik. Underbart. Kommer han gå runt och skryta för sina kollegor om vilken fantastiskt dotter han har? Förmodligen har han redan gjort det. Han har definitivt utelämnat detaljerna om att han älskar sina flaskor mer än sin familj.

Det gör ont att tänka så. Hon får inte ens tänka så, det har Edith sagt. Ändå kan hon inte låta bli, för det är så hon känner när han beter sig allra sämst.

"Okej", mumlar Anna medan hon reser sig upp. Hon ställer in mjölkpaketet i kylen och borstar bort några brödsmulor från sin plats. Fredrik låter bli att fälla en kommentar om att hon ska kasta smulorna i soporna istället för på golvet.

"Så hur blir det?" Fredrik låter otålig.

"Jag vet inte", suckar Anna. Hon böjer sig ner och försöker få tag i telefonen som glidit in under köksbordet. Precis när fingrarna nuddar vid den sparkar Fredrik till mobilen så den glider längre ifrån henne. Anna biter sig i tungan för att inte skrika något opassande till sin pappa.

"Det är dags att börja vara vuxen nu." Tonen är vass. Stolen skrapar hårt mot golvet när Fredrik reser sig. Hans tallrik skramlar i diskhon när han näst intill kastar den ifrån sig. Utan att säga något mer försvinner han ut från köket med klampande kliv.

Inombords suckar Anna djupt och när hon slår huvudet i bordet efter att ha fått tag i sin mobil blir sucken ännu djupare, men det räcker med en snabb blick på sms:et hon fått för att allt ska kännas lite lättare igen.

***

  "Nu tog du bullen med mest socker på." David putar med underläppen och hans ledsna ansiktsuttryck får Anna att skratta.

"Du sa att jag fick välja först", påminner hon honom om.

De sitter på en filt bredvid en bred bäck. Vattnet porlar och solen värmer. En vecka har gått sen festen och det konstiga besöket på kyrkogården. Innerst inne vet Anna att hon inte borde sitta här med David. Hon vet att han inte är kär i henne. Men är det något som hon har lärt sig vid det här laget så är det att känslor är fruktansvärt svåra att styra över. Kanske går det inte ens. David har varit snäll hela veckan, skickat gulliga sms och frågat om de ska ses till helgen. Och Anna har fallit för det. För även fast hon vet att David inte känner som hon gör, så räcker den uppmärksamheten han ger henne till att göra henne tillfälligt glad, och tillfällig glädje är bättre än ingen glädje.