Grannpojken

50.

  "Arthur."

  Ytterligare en våg skvalpar in över stranden. Den slår mot bryggan lite längre bort och vatten skvätter upp över brädorna. Anna stirrar rakt ut över det blå, låter blicken glida över skogen som syns på andra sidan om sjön. Det ser ut att vara långt dit.

  "Vaktmästaren", tillägger Amanda när Anna inte svarar något.

  Inte heller nu säger hon något. Hon fortsätter att studera landskapet framför sig, som om varje liten detalj är oerhört viktig. Hon vet inte om hon kan lita på Amanda. Det hon säger låter alldeles för sjukt. Världens sämsta lögn. Det hade varit mycket smartare att skylla på Samuel eller någon i hans gäng, även om hon förmodligen inte hade trott på det heller men lögnen hade varit bättre. Kan Amanda ens hitta på en sån usel bortförklaring? En obehaglig känsla smyger sig på. Tänk om det är sant.

  "Okej", svarar Anna till slut. Hon hör själv hur dryg hon låter men har ingen lust att anstränga sig längre. "Hur skulle han kunna veta något? Och vad skulle han ha för intresse av att sprida det till hela skolan?"

  "Jag förstår att det här låter helt stört, men det är sant. Samuel hade blivit kallad till rektorn och var på väg till hans kontor när Arthur var där, så han stannade utanför och råkade höra vad Arthur pratade om. Det var ett tag sen, han spred inte ryktet förrän han märkte att du och jag inte längre umgicks."

  Amanda försöker se medlidsamt på Anna men hon vägrar att möta hennes blick. Det går forfarande inte att förstå. Dessutom blev Samuel precis en ännu större idiot. Hur schysst är det att vänta till någons svagaste ögonblick och först då gå fram och sparka denne? Samuel bryr sig om Amanda, det måste vara så. Han vill inte göra något som skulle kunna få Amanda att tycka illa om honom. Anna minns gången då hon satt på caféet, när Samuel och Henke kom dit och jävlades. När Amanda kom försvann de snabbt därifrån. De hade nästan sett skamsna ut.

  "Vad sa Arthur till rektorn?" frågar Anna. Historien håller än så länge. Den är märklig, men inte omöjlig.

  "Att din pappa har problem och att han var orolig för dig och din lillebror. Och Edith", tillägger Amanda. "Det var sjukt dåligt av Samuel att sprida det här, jag borde ha stoppat det." Amanda drar sina tår i sanden, ritar små cirklar. Rösten är på väg att brista.

  "Det är inte ditt fel", svarar Anna. Hon kapitulerar. Amanda har gjort mycket dumt, men nu inser Anna att hon också har varit dum. Hon har bråkat med Amanda om en grej som hon inte ens har gjort. Det finns saker som de båda kunde hanterat på ett bättre sätt, ingen är fläckfri.

  Amanda tittar chokat upp. Hennes läppar är lätt särade och det ser ut som hon vill säga något utan att få fram orden.

  "Jag förstår fortfarande inte", säger Anna och drar en hand genom håret. "Hur vet Arthur?"

  "Jag har ingen aning", svarar Amanda. "Ska vi fundera på det medan vi badar?"

  "Låter som en bra idé." Anna drar T-shirten över huvudet. Bikinin har hon redan på sig. Snabbt springer hon ner mot vattenkanten för att hinna doppa sig först.

***

  Morgonen därpå vaknar Anna och känner sig lättare till mods än vad hon gjort på länge, trots att frågorna bara blir fler och fler. Amanda är tillbaka i hennes liv. Åtminstone lite grann. Anna vet fortfarande inte hur deras vänskap kommer se ut, hon har svårt att se att den kommer bli som innan. Dessutom är Amanda fortfarande kompis med Evelina och Sofie, men igår sa hon att hon tröttnat på dem, de kunde bli så jobbiga stundvis. Hon sa också att hon saknat Anna, vilket fick Anna att skina upp som en sol inombords. Det finns hopp nu. Kanske kan de hitta tillbaka till varandra.