Grannpojken

52.

  Frustrationen får Anna att springa ännu fortare. För varje steg hon tar känner hon sig lite lättare. Ingen förstår henne.

  Träden på sidorna av elljusspåret blir till en suddig massa. Det enda hon ser klart är den breda stigen framför henne. De senaste dagarna efter besöket hos Arthur har fått tankarna att skena som ett urspårat tåg som ingen kan få stopp på.

  Föräldrarna har ljugit för henne. Var Amanda befinner sig bland Annas realtioner är fortfarande oklart. David förstår henne inte, verkar inte ens försöka.

  Solen går i moln och Anna börjar tänka på samtalet hon hade med David efter att ha varit hos Arthur. För det första tyckte han att det var konstigt att hon besökt honom och för det andra tyckte han inte att det var en så stor grej att hon har en okänd farfar.

  "De har säkert sina anledningar", hade han sagt och sen börjat prata om något helt annat.

  Kanske har han rätt, det kanske var konstigt att hon sökte upp Arthur. Trots allt ångrar hon sig inte. Hon vill inte leva i en lögn längre, vill bryta sig loss från det liv hon är så förbannat trött på. Aldrig mer vill hon bli snälla, tysta Anna som gör allt för att andra ska vara nöjda. Hon blir stolt när hon tänker på saker hon vågar nu, som hon aldrig tidigare skulle gjort.

Det enda hon ångrar är att hon inte berättade för David hur ledsen hon blev av att han inte verkade bry sig. Hon lät det bara vara, ville inte förstöra träffen som de äntligen fått till under tiden som både James och Diana jobbade. Där och då trodde hon inte att smärtan skulle hålla i sig, men det gör den. Känslan av att han inte bryr sig vägrar försvinna.

  Det river och sliter i lungorna när Anna kommer tillbaka till spårets början. Två bilar står parkerade på parkeringen. En äldre dam kopplar en lurvig hund, hälsar på Anna och försvinner sen in i skogen. Anna flåsar så mycket att hon inte kan hälsa tillbaka. Benen är stela av mjölksyra. Hon torkar svetten ur pannan, släpper ut håret och börjar långsamt gå hemåt.

Redan på håll ser Anna att David sitter på yttertrappan till deras hus. Han har solglasögon på sig och röker. Han tittar upp och ser rakt på Anna och hon tvingar sig själv att inte stirra tillbaka. Inte för att hon inte vill, utan för att hon måste ignorera honom. Kroppen skriker av saknad när hon snabbt ser på honom, hon vill springa fram och krama honom, känna hans trygga armar kring sin kropp. Men det går inte. Någon kan se dem. De hälsar inte ens på varandra innan Anna går in till sig.

Anna vrider duschens kran till det kallaste och låter vattnet frysa hennes blod till is, det är i alla fall så det känns när det börjar sticka i huden. När hon stänger av är hon så kall att hon huttrar och snabbt virar hon in kroppen i en handduk. Hon sätter sig på badrumsbänken och låser upp mobilen. David har skickat ett sms och vill ses. Ett leende sprider sig i hela ansiktet men det försvinner när hon kollar väderleksrapporten. Det ska spöregna under hela kvällen vilket innebär att de inte kan ses utomhus.

Vi kan dra till Nick och spela TV-spel, han sa att vi är välkomna när vi vill!

Hon vill så gärna umgås med David att hon svarar ja. TV-spel är inte hennes favorithobby men så länge hon är med David är det nog roligt. De bestämmer att han ska plocka upp henne vid busshållplatsen klockan sju.

  Mascaran sitter där den ska och inte ett enda hårstrå ligger fel. Anna ler mot spegeln och känner sig nöjd. Kläderna är enkla vilket jämnar ut att hon fixat sig extra mycket med smink. Hon vill inte se allt för uppklädd ut på en simpel spelkväll hos Davids morbror.

De mörka molnen täcker himlen och får sommarkvällen att bli mörkare än normalt. Anna tittar oroligt upp mot dem och hoppas att de ska hålla inne med regnet tills hon kommit fram till busskuren. Turen är på hennes sida, när regnet börjar falla sitter Anna i passagerarsätet på Davids bil. Innan David kör iväg från hållplatsen tittar han på Anna en lång stund och bara ler.