Grannpojken

30.

  Det är fortfarande kolsvart ute när Anna vaknar av ett klingande ljud. Hon sätter sig förvirrat upp i sängen, försöker urskilja något i mörkret men lyckas inte se något misstänkt. Det är tyst nu. I samma stund som hon tänker lägga sig ner igen kommer ljudet tillbaka. Det kommer från fönstret. Någon kastar sten på det. Två små stenar till träffar glaset.

  Anna blir rädd. Hjärtat slår fortare och hon vågar knappt andas. Hon tänder inga lampor, vågar inte ens väcka mobilens display. Vem det än är som kastar sten på fönstret så vill hon inte att denne ska få reda på att hon har vaknat. En till sten kommer flygande. Tänk om rutan går sönder. Fredrik kommer bli rasande.

  Föräldrarna. De lär vara hemma nu. Om de vaknar av att någon kastar sten mot huset kommer de explodera. Anna vill inte tänka på det. Det är hon som kommer få ta skiten, Fredrik kommer hävda att det är en kompis till henne som har gjort det och att hon borde välja sina sällskap bättre.

  Yrseln smyger sig på, kommer utan förvarning. Hon är så rädd. Samtidigt vill hon veta vem det är som står nere i trädgården och antagligen vill fånga hennes uppmärksamhet. På skakiga ben smyger sig Anna fram till fönstret. Hon gömmer sig bakom gardinen och kikar fram så lite som möjligt, men tillräckligt mycket för att se ut. I skenet från en gatlykta syns en lång kille som böjer sin arm bakåt, samlar kraft och kastar en ny sten. Stenen missar och träffar vid sidan om.

  Ilskan kokar inom Anna. Vad håller han på med? Så tyst som möjligt öppnar hon fönstret och lutar sig utåt.

  "Vad i helvete håller du på med?" frågar Anna med väsande röst.

  "Kom ut", svarar David och backar ett steg, krockar in med ryggen i ett äppelträd. Han vinglar till men återfår snabbt balansen.

  Det är tyst i den mörka natten. Anna vet inte vad hon ska göra eller svara, men det vore oklokt att stå här och prata. Risken för att någon vaknar är hög. Hon stänger fönstret igen, sveper en ljusrosa morgonrock kring sig och smyger ner till hallen. Hela huset verkar sova. Det enda som lyser är de digitala klockorna på ugnen och micron. Anna stoppar ner fötterna i sina sneakers, struntar i att knyta dem.

  Ute är det kallt. Kylen biter tag i hennes nakna smalben och slår henne i ansiktet. Hon fortsätter runt hörnet av huset, går med snabba steg fram till David som väntar vid äppelträdet. Anna tar ett hårt tag om hans arm och drar med honom bort från trädgården. När de kommer ut på gatan sliter David åt sig sin arm och går frivilligt ner längs vägen. Han stannar inte förrän de kommit till vändplatsen längst ner, omgiven av skog. Månen glittrar på en stjärnklar himmel. Hade det inte varit för Davids stressade beteende hade natten varit fridfull.

  David står inte still och han flackar hela tiden med blicken. Först nu lägger Anna märke till att han har ett stort sår i pannan, blodet har runnit längs hans vänstra ansiktshalva. På den högra kinden breder ett stort blåmärke ut sig. Anna flämtar till när hon ser skadorna. Är det Fredrik som har gjort det här?

  "David", börjar Anna men blir genast avbruten.

  David tar tag om hennes ansikte med båda sina händer och kysser henne. Han pressar sina läppar mot Annas. Järn. Blod. Anna känner både doften och smaken. Försiktigt lirkar hon sig ur hans grepp. David ser ledset på henne.

  "Jag vill ha dig Anna", säger David med en röst som låter gråtfärdig.

  Hennes magkänsla är dålig. Något är fruktansvärt fel.

  "Du måste säga vad som har hänt." Anna sträcker ut en hand mot David, försöker få honom att stå still men han fortsätter att trampa runt på stället som ett skärrat djur som letar sin flyktväg.