Intervjun som avslöjade allt

41.

Oscar:

Han omfamnar mig igen och jag misstänker att mitt hjärta snart kollapsar. Han pussade mig utan publik, med känsla och inte bara på skoj. Eller?

Felix:

Oscar sprattlar sig plötsligt ur min omfamning och jag försöker att inte se sårad ut.

"Ähm Vi måste sova nu! Vi ska ju till dig imon!"

Svamlar han medan han drar sig ut mot badrummet så fort hans skakiga ben förmår. Jag bara stirrar efter honom. Varför blev han så stressad? Jaja rätt har han i alla fall, jag är döds trött.

Jag ställer mig bredvid Oscar som borstar tänderna. Tandkrämen smakar alldeles för starkt men jag kör på ändå. Min blick faller på spegeln och jag ryggar mentalt tillbaka. Där står vi, helt röda och svullna i ansiktet. Vårt hår står åt alla håll och kanter. Ryggarna är dystert böjda och ansiktena alldeles blöta. För att inte tala om de rödsprängda ögon vi båda besitter. Vi ser hemska ut, som om vi upplevt världens undergång. Det har vi i och för sig, Ogges världs undergång. Även våran.

Oscar:

Felix kommer släpandes till sängen. Han kryper ner bredvid mig och jag omfamnar honom. Han suckar tungt och begraver ansiktet i min halsgrop. Våra andetag går i takt och jag behöver hans närhet mer än någonsin. Idag har varit hemsk, totalt förödande.

Felix:

Jag slår upp mina ögon med stor svårhet. Det känns som om en geting har stuckit dem. Min hals känns konstig och min kropp känns tung som en lastbil. Eller mer som om den blivit överkörd av en lastbil.

I min famn har jag Oscar, han sover fortfarande. Hans ansikte ser svullet ut och han gnyr till när min hand sakta smeker hans arm.

Mitt hjärta stannar nästan när min blick faller på orsaken till hans smärta. På armen finns ett blåmärke och även min hand verkar ha ett.

Detta triggar igång att alla minnen från igår forsar tillbaka och jag sätter tyst gråten i halsen.

Jag drar av oss täcket och skymtar mer blåmärken. Jag börjar dra upp Oscars tröja när han vaknar. Han tittar förundrat på mig och sedan dör hela hans ansiktsuttryck. En tår börjar rinna och jag torkar den snabbt med min hand.

"Godmorgon Felix"

Kraxar han tappert och jag ler emot honom.

"Godmorgon Finis"

Jag flinar lite åt honom och han säger ha ha. Han tror på riktigt att jag är ironisk. Det är dock inte hela sanningen. Han är fin, han är alltid fin. Till och med igår var han vacker och likaså idag. Trots de blåmärken som nu speglas på hans kropp

"Jag går och tittar till Ogge!"

Han börjar resa på sig men jag trycker försiktigt ner honom igen.

"Nej jag gör det"

Han ler tacksamt åt mig och jag ler snett tillbaka.

När jag sett till att Ogge lever och faktiskt fortfarande sover återvänder jag till Oscar.

Jag sjunker trött ner i sängen igen och lägger slött en arm över honom.

"Hur blev allt så jobbigt?"

Det var egentligen ingen fråga men Oscar svarar så klart ändå.

"Jag vet inte!"

Inte jag heller! Ena dagen var vi fyra bästa polare, sedan dejtar plötsligt jag och Oscar. För att sedan helvetet ska braka loss när Ogge och Omar som tydligen är eller var numera, ihop gör slut. Och här ligger vi utmattade ihopkurade för tröst.

Jag suckar tungt och Oscars händer som pillar i mitt hår lugnar ner mina stressade tankar.

"Vad sa Omar?"

Hans röst är försiktig och tyst. Nästan som att han inte vill höra mitt svar. Det har han rätt i men jag låter ändå orden formas och lämna mina läppar.

"Han ville inte prata med mig men tillslut svarade han. Jag försökte att förklara att Ogge flippade över men han bara la på! Sen svarade han inte mer"

Min röst dör ut och allt som finns kvar är tystnaden den efterlämnar. Oscars kropp blir om möjligt ännu tyngre mot min.

"Vad ska vi göra? Omar som vi inte vet hur han mår är i Göteborg. Ogge som mår fruktansvärt är här. Och vi ska ju hem till dig!"

Konstaterar Oscar trött. Jag lägger min haka på hans fluffiga hår och suckar.

"Jag vet inte? Vi kan inte be Daff om hjälp va?"

Jag blir inte förvånad över hans negativa svar.

"Nej!"

"Jag vet!"

Mina aningar var såklart rätt. Att säga till Daff att Ogge brutit ihop och Omar dragit själv till Göteborg utan att säga anledningen till det kommer inte fungera.

"Vad ska vi göra Oscar? Vi kan inte lämna Ogge själv! Inte såhär!"

Oscar ska precis svara när en harkling hörs från dörren. Min blick far från Oscar upp till Ogge. Han står med armarna sorgset om sig själv.

"Jag ville bara säga förlåt! Det var inte meningen, det jag sa och gjorde igår menar jag!"

Ogges ögon börjar vattnas och jag ser hur mycket han skäms. Det är inget att skämmas över egentligen. Allt blev nog bara för mycket för honom.

"Ogge du behöver inte säga förlåt! Vi borde säga förlåt!"

Oscar tittar ödmjukt på Ogge som bara ser ännu mer nedstämd ut.

"Ogge kom hit!"

Befaller jag och han börjar motsträvigt att röra på sig. Han stannar vid sängen och jag klappar bestämt på kanten

Han slår sig sakta ner och tittar ner i sitt knä.

"Ogge, Oscar har rätt! Förlåt oss! Vi borde ha varit mer uppmärksamma, jag vet inte hur vi kunnat missa det"

Hans ögon hamnar på mig och sedan Oscar. Han ler lite snett och skakar på huvudet. Sedan öppnar han munnen igen.

"Åk till dig Felix! Jag klarar mig, jag behöver vara lite själv ändå."

"Nej men Ogge vi kan inte lämna dig nu!"

Oscar sätter sig förtvivlat upp och Ogges skamsna blick faller åter i hans knä. Jag nickar instämmande åt Oscars ord.

"Men ni måste! Dina föräldrar förtjänar att träffa din pojkvän officiellt."

-------

Xx, M.