Intervjun som avslöjade allt

63.

Omar:

Mina föräldrar hade efter många om och men fått ner mig i soffan. De hade lett nöjt över sin prestation att få mig ur mitt deprimerade sovrum.

På vägen ner hade jag skymtat något liknande mig själv i en spegel. Jag ser förfärlig ut, inte för att jag bryr mig.

Mina ögon är blodsprängda med påsar under sig. Mina annars fylliga läppar är nu spruckna och smala på grund av vätskebrist. Mitt hår ligger ner över ansiktet och ser allmänt dött ut. För att förgylla det hela hänger min rygg som en säck potatis.

Hela jag ser död ut.

Jag har mina föräldrars varma händer i mina egna kallsvettiga. De sitter på var sida om mig i soffan och jag förstår inte hur de frivilligt håller i dem. Jag antar att det är av kärlek, de vill visa att de älskar mig oavsett vad. Gentemot en annan viss person.

Bilden av honom när jag lämnar honom blandat med det förfärliga skriet hans läppar efterlämnade sig när jag stack. Den bilden får mina ögon att svida till och ännu en gång skapa sorgens regn.

Mamma märker det såklart och drar mitt snörvlande huvud mot sin hem trevliga axel. Pappa stryker bara min arm som en ljudlös tröst. De vet att ord inte räcker till och detta är det enda de kan göra. Det måste vara hemskt, såklart får den tanken mig att gråta ännu mer och må ännu värre.

Plötsligt hörs ett plingande ljud från dörren och vi alla tre rycker till en aning. Mamma reser sig och jag faller handlöst mot soffans mjuka dyna. Där gråter jag en skvätt till och kramar krampaktigt filten mamma lämnat efter sig.

"Ehm Omar? Det är till dig!"

Jag slutar tvärt med alla mina tidigare sysselsättningar och reser mig försiktigt. På skakiga ben drar jag mig mot dörren och hinner fixa till håret i alla fall lite grann. Jag antar att det är Albin, min vän här i Göteborg. Han har nog hört ryktet att jag är hemma och vill ses eller så. Så jag börjar slött förbereda en lögn om varför jag ser ut som jag gör.

Dock tvärnitar allt i mig, benen, blicken, till och med andningen när jag ser vem det är i dörr öppningen.

Det är inte Albin, det är han. Som jag svurit och gråtit över de senaste dygnen. Det är hans skrangliga och skygga figur som står och nervöst stampar i dörr öppningen.

"Hej"

Säger han försiktigt och mina svikna ögon finner hans förlorade. Om jag trott jag gråtit innan vet jag nu att det var rena barnleken. Aldrig har jag gråtit så mycket som över synen av den här tilltygade pojken i dörröppningen.

---------

Jag hade en grym nyårsafton igår! Hemma i pyjamas bänkad framför tv soffan med familjen för att se juniorkronorna spela! :)

Jag hoppas eran nyår var toppen också! :) Xx, M.