Intervjun som avslöjade allt

57.

Oscar:

Daff föser ut oss mot kamerorna och mina nerver börjar ta fart på riktigt. Min hand är nu mist lika nervös som Felix. Vi håller varandras blöta händer som om det gällde livet.

Jag har länge drömt om den här dagen, dagen då jag och Felix kommer ut som ett par. Dock skulle jag gärna skjuta upp den nu när den väl är här. Jag som trott att jag varit så förberedd inser nu att jag inte är ett dugg redo. Det har varit en dröm alldeles för länge för att min hjärna ska hinna med den som verklighet.

Dock faller min blick på Felixs profil och alla mina egna problem ersätts av hans. I vanlig ordning alltså, jag försåt inte hur men det bara händer.

Han stirrar skräckslaget på kameramännens ryggar. Hyn är nästan vit som snövits och han ser närmare spyfärdig ut. Jag måste lugna ner honom annars spyr han nog. Så jag drar iväg med honom mot en närliggande toalett.

Han tittar konstigt på mig men verkar lättad över att slippa vara kvar i rummet.

Väl inlåsta på toan ställer jag mig mittemot hans uppjagade kropp. Hans ögon stirrar uppspärrat på mig och hans händer skakar lätt.

Så jag sväljer min egen nervositet och tar hans svettiga händer i mina. Jag försöker att se djupt in i hans ögon men han flackar bara med blicken.

"Felix hur mår du?"

Jag blir förvånad över hur lugn min röst faktiskt är. Hans däremot låter alldeles stirrig och han ljuger så att det osar om det.

"bra, bara bra!"

Jag tittar bara bestämt på honom och när han inte heller svarar på den gesten, drar jag in honom i en kram. Detta får ur honom en reaktion, hans armar krossar mig nästan i ren desperation. Han behöver den här kramen det känner jag, även jag behöver den. Det känns skönt att det inte bara är jag som knappt klarar av det här. Så där står vi i en nervös, svettig och ihoptrasslad hög med nerverna utanpå.

Efter en stund bestämmer jag mig för att bryta kramen. Det går dock inget bra alls.

Felix:

Nej, nej, nej han kan inte släppa mig nu. Hans armar är det ända jag är säker på just nu. Allt annat om mig själv och honom är bara förvirrat för mig. Jag förstår ingenting, jag var rätt lugn inför det här. Det är ju ändå inte på riktigt det vet jag ju. Sedan nu när det väl gäller så kollapsar jag nästan. Varför?

Det ända som jag vet någonting om just nu är Oscars armar. De får inte lämna mig än, de måste hålla mig som de gör nu. För jag behöver det, jag vill det. Så jag släpper ur mig ett hårt och bestämt "Nej" och kramar honom ännu närmre mig.

Ogge:

Jaha, det här är ju pinsamt. Jag står framför kamerorna i direktsänd tv, helt själv. Även tjejen som idag intervjuar oss vid namn Frida ser förvirrad. Jag kan inte anklaga henne, hon förväntade sig fyra spralliga killar. Hon fick en tystlåten en.

"Okej! Jag heter Frida och jag är här med The Fooo"

Säger hon mot kameran och sedan byts bilden till mig. Jag drar löst upp handen och tjoar lite grann som vi brukar.

"Eller i alla fall en fjärde del av The Fooo!"

Lägger hon till och skrattar, hon verkar schyst tack och lov. Jag hade inte klarat av en till elak intervjuare.

"Ja det blev ju bara jag idag! Sorry!"

Skojar jag tillbaka och Frida ler mot mig.

"Okej så var är resten av gänget nu då?"

"Jo men Foscar är här någon stans! Fråga mig inte var eller hur för det vet jag inte!"

Skrattar jag, de får skylla sig själva att jag driver med dem. De får komma i tid om det inte passar dem.

"Jaha oj! Det låter spännade!"

"Inte direkt"

Avbryter jag henne med ett skrattande leende. Hon ler vänligt åt mig.

"Okej så Ogge vad tror du att de gör då?"

Hon utmanar mig och det vet jag. Jag ska precis svara när en massa stapplande och flåsande andetag hörs. Sedan kommer Foscar i egen hög person stapplandes hand i hand och högröda i ansiktet.

"Ja det kan du ju lista ut själv"

----------

Haha ;D Xx, M.