Intervjun som avslöjade allt

70.

Omar:

Jag suckar belåtet där jag går med Ogge i handen. Vi är påväg hem till mig igen. Jag skäms fortfarande men lyckan jag känner över hans benådande får mig att känna mig fjäder lätt.

Vi går i skogen och fåglarna är det enda som hörs komponerat med våra tunga fötter i snön. Det knastrar ljuvligt men jag är ändå nervös. Har han verkligen förlåtit mig än? Jag är inte säker på om jag hade gjort det i hans ställe.

"Ogge jag är ledsen!"

Jag stannar honom mitt på stigen och ser honom djupt i ögonen.

"Jag också Omar!"

Hans ögon ser så trötta och djupt känslomässiga ut att jag kramar hans trötta hand. Sedan förklarar jag för honom med min mest kärleksfulla och trovärdigaste röst jag kan förmå. Dock klämmer sig lite nervositet in ändå men det går inte att stoppa.

"Men jag ska gott göra det tusen gånger om! Om du bara ger mig en chans! Jag ska bevisa dig att jag kan vänta i alla evigheter! Att jag älskar dig mest i hela världen!"

Plötsligt avbryter hans varma läppar mina från att avsluta mitt tal. Talet hade jag grubblat fram under hela promenaden men det är nu helt bortblåst. Hans läppar masserar försiktigt mina som om han frågar om det är okej. Jag bara kliver närmre och låter känslan jag längtat så efter omsluta mig.

Värmen som han överför, lyckan som gror och kärleken som plåstrar om den andres sår. Känslan flyger mig upp till molnen och en bättre plats kan inte existera.

Hans långa armar omfamnar mig i ett desperat försök att hålla mig närmre. De ligger runt min svank och något tryggare kan jag inte tänka mig. Mina armar låter jag ligga under hans sluttande axlar och runt om hans rygg. Så står vi säkert i en evighet men det känns alldeles för kort. Så jag kramar honom närmre och lutar mitt huvud mot hans varma bröst. Vi kramar om varandra hårt som om den andre skulle försvinna.

"Jag älskar dig så mycket att det skrämmer mig hur beroende jag är av dig!"

Viskar jag tyst mot hans varma bröstkorg.

"Jag vet jag känner likadant"

Han pussar mig i mitt ostyriga hår. Mina läppar formar ett svagt leende mot hans tröja. Tänk att älska någon såhär mycket. Så att man är övervinnliga tillsammans och helt, totalt värdelösa utan varandra.

"Och jag vill gärna att du försöker igen! Så ska jag också försöka igen!"

Nu ler hela mitt ansikte och jag tittar upp mot honom. Även han ler och jag ställer mig på tå för att ge honom en leende puss. Det sprakar till mer än vanligt när våra läppar möts. Lite som en behaglig stöt.

Han mottog mitt erbjudande och vill ge mig en andra chans. Jag kan inte vara lyckligare än nu, inte ens dagen vi blev tillsammans. Då var vi inte lika känslomässigt involverade i varandra än, som vi nu är. Så denna stund när jag får en andra chans och vet att jag ska göra allt jag kan för att gottgöra det och lite till. Det är den lyckligaste stunden jag upplevt. Det är konstigt, helt mentalt skruvat. Dock är det så kärlek fungerar, vilket jag nyligen lärt mig. Man klarar sig inte utan varandra och gör allt man kan för att få förlåtelse om man ställt till det. Eller bara för att få den andre att le eller skratta. Kärlek är konstig men den gör en också till den lyckligaste på jorden.

Han verkar uppleva liknande känslor då han ler större än någonsin. Hans hand smeker sakta bakom mitt öra och jag ryser till. Det lyckliga flinet bara växer på hans vackra läppar. Han är så fånig men han är min fåne.

Och så länge det är så, så är jag mer än nöjd.

------

Alltså 70 kapitel?! Jej! ;)

Jag hoppas att ni haft en trevlig dag i skolan och om inte, att detta gör er lite gladare :D <3 Xx, M.