o.m | Ditt nummer

seize

Livet förändras vart jag än går
himlen är jord av sten
Så många broar jag bränt men ingen tog mig riktigt över
Jag kommer alltid älska dig när jorden gått under

Raklång på golvet låg min kropp, min kropp låg på det nakna golvet med nakna väggar och inga möbler placerade i rummet. Min kropp låg i mitt rum i mitt hus i Karlstad, men min hjärna var någon annanstans. Min hjärna var på en mörk plats där ingen vill vara, en plats där inget ljus finns, bara mörker.

En knacking hördes på min dörr och den öppnades, jag rörde mig inte, det var som om jag inte var där, jag är inte där. Min kropp är där men inte mitt sinne. En kropp kommer närmare mig och lägger sig ned bredvid mig och tar min hand. Det är tyst men handen klämmer hårdare tag om min hand. En ensam tår letar sig fram i mina ögon och rinner nedför min kind och landar på det nakna golvet. Det är min första tår sen den där kvällen. Det är min första tår sedan jag fick veta att jag ska få bo hos Katia. Det är min första tår på två dagar. Min första tår sedan mamma dog.

För två dagar sedan fick jag ett telefonsamtal som ingen sjuttonårig tjej önskar. Ett samtal som löd att ens mamma har dött. Ett samtal som förändrar mitt liv föralltid.

"Ebba, vi måste åka nu" kroppen bredvid mig reste sig upp och tog tag i min hand och hjälpte mig upp. För första gången på två dagar var mitt sinne och kropp på samma plats. Jag kollade upp mot Katia och fick ett halvt leende som svar. Vi gick ut från mitt rum, jag vände mig om. Det var tomt, det enda som fanns kvar var mörka fläckar där tavlorna hängt på väggen och lite damm i taket. Alla möbler, kläder, saker var i lastbilen som väntade utanför mitt hus. För sista gången i mitt liv stängde jag dörren till mitt rum, gick nedför trapporna, tog en ordentlig titt i det nakna huset, i köket, badrummet, vardagsrummet och hallen.

Vi gick ut ur mitt hus, stängde dörren och låste. Våra ben tog oss till Katias bil som stod parkerad framför lastbilen. Hon gick och satte sig bakom ratten och jag tog tag i bilens handtag och öppnade dörren. Jag vände mig om och kollade på huset som förut brukade vara fullt av liv och kärlek, men nu stod det kalt och fyllt med sorg. Jag satte mig ned i bilen och stängde dörren, vi körde iväg.

Utanför passerade Karlstad, för sista gången som Karlstadbo åkte vi genom centrum, för sista gången fick jag se Tingvallagymnasiet, Stora Torget, Sibylla, Paviljongen, Centralstationen och Löfbergs Lila-skrapan. Vi svängde ut på motorvägen och Karlstad försvann bakom oss.

Dagen då beskedet kom, att min mamma inte längre finns hos mig, åkte Katia direkt hem till mig. Jag sov ingenting den natten och inte inatt heller. Katia har hjälpt mig att packa idag, hjälpt mig att inte försvinna in i ett mörker mer än vad jag redan gjort.

Jag tittade hur staden jag precis bott i tynade bort, jag skulle aldrig mer gå i skola här, aldrig mer spendera en dag på stranden här, aldrig kunna cykla i fem minuter för att sedan vara hos Elinor. Jag kommer aldrig mer bo i samma stad som min bästa vän Elinor. Tankarna tröttade ned mig och ögonlocken åkte ned och ögonblick senare försvann jag in i drömmarnas värld.

"Mamma mamma mamma titta jag kan cykla" skrek jag medan jag kunde cykla helt själv på två hjul. Jag cyklade längre och längre bort från mamma som sprang efter mig på cykelbanan och jag hörde hur hon hejade på mig. Jag stannade och väntade på att mamma skulle komma ikapp.
"Åh vad du är duktig älskade Ebba" sa mamma och kramade om mig innan vi begav oss hem, hon gåendes och jag cyklandes helt själv på två hjul.
"Mamma, vet du en sak?" jag kollade upp snabbt mot mamma medan jag cyklade.
"Nej"
"Detta ska jag säga till alla på mitt dagis" sa jag bestämt och nöjt.

Jag kunde höra hur mamma och pappa gick i trappan, snart skulle de komma genom min dörr och sjunga för mig. Som varje 10årig låtsas sov jag och väntade på att de skulle öppna min dörr. Fotstegen hördes inte längre, de stod utanför min dörr. Dörren öppnades.
"Jamo hon leva, jamo hon leva" sjöng mamma och pappa medan de kom in med en stor gräddtårta med jordgubbar och massa paket i mitt rum.

Jag kollade på klockan, 17:48, Emil skulle vara här om 10 minuter ungefär. Snabbt lade jag på det sista sminket och kollade mig i spegeln, jag såg bra ut. Dörrklockan ringde och jag sprang snabbt ned, men hann inte öppna dörren före mamma.
"Nämen är det inte Emil?" mamma försökte låta gullig vilket hon inte lyckades med. Jag fejkhostade och log när de vände sig om, mamma slutade prata. Jag gick fram och satte på mig mina skor, jag tittade Emil i ögonen och jag blev nervös, det är ju trots allt vår första dejt ikväll.
"Och nu ikväll gör ni inget dumt, jag vill inte ha två 16 åringar som ska bli föräldrar" sa mamma när vi gick och jag stönade och drog med Emil bort från vårat hus och in mot centrum.

Någon skakade på mig, jag väcktes upp ur mina drömmar. Yrvaket kollade jag runt och såg att bilen hade stannat och vi var utanför Katias hus.

"Vi är framme nu Ebba" sa Katia som hade väckt mig och hon gick ur bilen, detsamma gjorde jag. Jag stängde bildörren och kollade upp mot Katias hus, det är alltså här jag ska bo nu. Jag ska bo hos min kusin, i Stockholm, där jag ska gå klart sista året på gymnasiet och skaffa nya vänner, utan någon familjemedlem.

Jag öppnade min dörr till det rummet jag och Elinor hade bott tidigare i, allting såg likadant ut. Jag gick fram till sängen och lade mig på rygg och tittade upp i taket. Efter en liten stund öppnades min dörr och Katia kom in, jag satte mig upp och hon satte sig framför mig i skräddarställning.

"Så, jag tänkte att du och jag skulle göra iordning detta rum hur du än vill ha det, vi kan åka och köpa färg och tapeter, nya möbler, dekorationer och köpa högtalarsystem och ny dator och vad du än vill ha" sa Katia och kollade på mig och log. Jag log ett litet leende tillbaks och kramade om henne.

"Tack Katia för att du är du" sa jag och släppte kramen. Hon gick upp från sängen och stängde dörren när hon gick ut. Jag lade mig på sidan av kroppen och stirrade ut genom fönstret, fåglar flög förbi, träden blåste och solen sken. Min telefon plingade till, jag tog upp den och ett leende prydde mina läppar när jag såg vem det var.

22:57 Oscar: får man bjuda Stockholmaren på picnick någon dag här framöver ?

22:58 Ebba: såklart du får göra det Enis, tack

23:00 Oscar: allt för dig vettu <3

23:01 Ebba: jag vet att jag aldrig säger detta men tack Oscar för att du finns för mig, jag älskar dig

23:02 Oscar: jag älskar dig också

Och om Oscar skrev något mer efter det vet jag inte för jag somnade och sjönk djupt ned i drömmarnas land. De sista två dagarna har varit världsomtumlande för mig och har tagit mycket kraft, jag behöver verkligen sova.