o.m | Ditt nummer

trente

Ni vet de där stunderna man får någon gång i livet då man undrar vad livets mening är, de stunderna man verkligen undrar om livet är värt att leva ? En sådan stund har jag haft. Flera gånger om. I en vecka. Jag förstår inte meningen med att födas, lära sig gå, prata, börja i skolan där man ska lära sig skriva, lyssna, prata, räkna, för att sedan behöva gå i skolan i minst 13 år och därefter kanske gå ännu mera i skolan för att sedan sitta och jobba i resten av livet tills man dör. Vad är meningen med livet ? Vi är bara några spelpjäser i universums spel, de styr oss, säger vad vi ska göra, dödar oss. Universum dödar oss. Universum dödar de vi älskar.

För första gången på en hel vecka har jag gått utanför mitt rum, utanför mitt hus. Jag ligger på rygg, ögonen stängda och lyssnar på andetagen som kommer från både mig och Ogge. Av någon anledning lyckades han övertala mig att gå ut. Han hade kommit och hämtat mig utanför min dörr, så jag slapp gå. Hur han lyckades övertala mig vet jag inte. Katia har försökt övertala mig till att följa med till studion, umgås med killarna men jag har alltid sagt nej, vill vara själv. Jag vet att Katia bara vill väl men jag orkar inte socialisera mig med folk. Oscar och Felix har också försökt få mig att umgås med dem men jag orkar inte. Kanske de dör också. Om jag håller de nära mitt hjärta, kanske universum tar de ifrån mig också, så som det gjorde med mamma och Elinor.

Vi låg, på rygg mitt i danslokalen på Base23. Ogge hade direkt kört hit när han hade kommit och hämtat mig, men vi hade inte dansat ännu. Han hade inte ens rört mixerbordet, tagit ett enda danssteg själv, försökt prata med mig. Allt han gör är att vänta på att jag ska börja. Att jag ska känna att jag verkligen kan prata med honom, vilket jag kan.

"Ogge?" jag rullade så jag låg på sidan, tätt intill Ogges kropp. Han vände sitt huvud mot mig så vi låg bara centimeter ifrån varandras ansikten, kollandes in i varandras ögon. Han nickade som svar.

"Vågar du stå upp för dig själv att du är kär i mig?" han kollade konstigt på mig. "Jag vill verkligen veta från och med nu att de jag håller nära hjärtat gör detsamma för mig". Jag kunde känna hur tårar börjades bilda i mina ögon. "Vågar du stå upp för alla era fans och säga att du är kär i mig?".

Han gjorde ingenting. Sa ingenting. Rörde sig inte. Han tittade mig bara djupt in i ögonen i minuter. Efter ett tag tog han upp sin telefon, bröt ögonkontakten och började knappa på telefonen. Vad han gjorde såg jag inte, min blick var fokuserad på min spegelbild i spegeln.

"Här" sa Ogge efter en stund som kanske var 5 minuter. Han gav mig sin telefon och det första jag såg var en bild på mig, som han hade lagt upp på instagram. Bilden föreställde mig när vi var och badade första gången, ett stort leende prydde mitt ansikte. Jag började läsa texten han hade skrivit; "Everyone, this girl on the picture is ebbamosally and I met her for the first time in June. Some of you have seen her before, on either mine, Oscars, Felix or Omars instagrams or Twitters. Ebba is our friend. Our best friend. But to me, she is more than a friend. She is one of the most strongest person I have ever met, one of the most beautiful and smartest person I know. I have been spending a lot of time with her, some funny times, some sad times, some sweaty times, some hot times and some happy times, and I have enjoyed every single second. EVERYONE - listen up. This girl on the pic, is the girl who stole my heart. This girl is the first girl I ever fallen in love with. This girl is the only girl I have ever loved in a girlfriend-way, even if we ain't a couple... yet. I am in love with her."

Tårarna rann nedför mina kinder. Jag kollade upp mot Ogge, han hade satt sig upp i skräddarställning och kollade intensivt på mig. Han lutade sig ned till mig, gav mig en fjäderlätt puss på munnen och drog från. Han hade verkligen stått upp för sin kärlek till mig.

"Tack" var allting som jag fick ut ur mig. Han gav mig ett leende som svar. Jag tog ett djupt andetag, det var nu jag skulle berätta, det är nu det ska brista eller hålla.

"Ogge, jag tänker berätta en sak för dig nu som bara Elinor och Oscar vet om, och om du tycker jag är konstig förstår jag dig, och om du vill sluta träffas så förstår jag det också". Han tittade konstigt på mig medan jag satte mig upp i skräddarställning framför honom. Jag tog ett djupt andetag. Det var nu det skulle hända.

"När jag och Elinor var här hade Elinor tjatat om er hela resan till Stockholm. Vi mötte upp Katia på tågstationen och Elinor sa att hon jobbade med er" jag tog en paus, andades lite. Ogge satt tyst tittandes på mig.

"Kvällen innan hade vi varit på fest och hittat ett nummer som jag smsade till, personen hette Oscar fick jag veta och jag började smsa med honom" jag fortsatte att berätta. Berätta om hur vi hade åkt till Gröna Lund och hur killarna hade uppträtt där, hur vi hade åkt i samma buss och jag inte sagt hej. Jag berättade om att de hade kommit hem till Katia på mat och att vi hade kört sanning och konsekvens.

Jag fortsatte att berätta, berätta hur jag och Ogge hade smsat med varandra utan att veta om det, att vi hade träffats, sagt att vi var kära i varandra, blivit tillsammans. Att jag hade stannat kvar i Stockholm och Elinor åkt hem, hur vi åkte till USA och var där, hur kära vi var i varandra. Att Elinor vägrade tro på mig när ett rykte om att jag varit otrogen förstörde vår relation. Jag berättade att Ogge hade fått cancer, obotlig cancer. Att han inte blev bättre, hur han dog, begravningen, hur dåligt jag mådde, hur mycket jag älskade honom.

"Sen vaknade jag och kände någon brevid mig, trodde det var du, men det var Elinor. Jag insåg då att allting hade varit en dröm och att vi aldrig varit tillsammans. Någon del inuti mig bröt ihop, för på något vis var jag kär i dig, kär i en person jag endast drömt om" Jag kollade upp mot Ogge, han tittade bara på mig, var tyst. Han tog min hand, tittade mig rakt i ögonen och log.

"Första gången jag såg dig föll jag, första natten efter jag träffade dig drömde jag att jag och du satt på en altan vid ett hus, gamla, med barnbarn springandes omkring oss. Jag kommer inte sluta umgås med dig, jag vill spendera mer tid med dig." En ensam tår letade sig fram ur mitt öga och ramlade ned på min kind när Ogge pratade. "Jag trodde aldrig att jag var kär i dig, för jag har aldrig varit kär, trodde jag aldrig kunde bli det. Men så fel jag hade"

"Ogge, får jag be dig om en tjänst?" han nickade som svar. "Kan du följa med till Karlstad på Elinors begravning om 3 dagar?"

"Allt för dig" sa han och kramade om mig och lämnade en lätt puss på min panna.

• • •

Åh jag älskar era reaktioner till allting jag gör och utsätter personerna i berättelsen för.

OCH MIN BÄSTA KOMPIS KUSIN HAR SKAFFAT EN FANPAGE PÅ INSTA FÖR CAMERON DALLAS SOM NI ALLA BORDE FÖLJA @ freakkingcam