del 4

937 27 6
                                    

Hugos farfars båt var stor, större än vad vi var vana vid. Alla var nervösa, men inte Hugo. Han var dessutom den bästa kaptenen av oss allihopa, bättre än flera av de vuxna. Han hade växt upp i den båten så alla litade på honom ändå. Det fanns fyra bäddar, en dubbelsäng längst fram i fören och sedan kunde man göra om den lilla soffgruppen framför dubbelsängen till två bäddar. 

"Pix pax soffan" sa Hugo och slängde sin väska på soffan. Nadja tingade den andra. Jag la min väska på dubbelsängen. Det var ingen idé att tjafsa emot, jag skulle behöva sova bredvid honom vare sig jag ville eller inte. 

Jacob sa inget utan la sin väska på sängen och öppnade luckan i taket. Ibland brukade vi sova med den öppen i vår båt ifall det inte regnade. Ifall man låg i Sofias och pappas säng och den var helt öppen kunde man ligga och titta på stjärnorna. Jag svalde hårt innan jag stack upp huvudet ur luckan och tog mig upp på däck med hjälp av armarna. 

"Vilken lyx." Jacobs mamma Erica gick förbi och log varmt mot mig. Hon var också solbränd och vacker, precis som Jacob. Hennes axellånga, blonda hår var solblekt och gjorde att hon såg ännu brunare ut. 

"Ja verkligen, vi är lyckligt lottade." svarade jag. Och det var vi, så lyckligt lottade. Jag fick uppleva hela världen, från alla platser och perspektiv. 

"Åh, kom hit med dig! Jag har inte fått krama på dig än." sa hon och öppnade sin famn. Jag hoppade upp på bryggan och la armarna om henne. 

"Åh, vad härligt att det äntligen är sommar igen." sa hon och gungade mig fram och tillbaka. "Skönt att få komma hemifrån lite?" frågade hon. Jag nickade kort och klämde fram ett leende. Hon såg på mig med en medlidande blick. Jag vet inte hur många det var som visste, men hon gjorde det. 

Mamma och pappa var skilda. De skilde sig när jag var elva. Jag förstår varför. Ingen förtjänade av leva så som vi gjorde. Mamma var sjuk, psykiskt sjuk. Hon sa och gjorde saker ingen kunde förstå, gjorde allting till ett helvete att leva i. Det var lika bra att det blev som det blev, att hon fick vård och pappa fick lugn och ro. Det tog bara ett år innan Sofia flyttade hem till oss. Det var en nystart, jag fick känna efter hur det faktiskt var att vara ett barn utan att leva i en psykopatisk värld med overkliga bilder och resonemang. Pappa var lyckligare och lugnare än någonsin, men det fattades fortfarande någonting. Pusselbiten som mamma var försvann, och lika mycket som det var en lättnad var det smärtsamt och tungt. Hon var min mamma. 

"Den bästa tiden på året." log jag och släppte taget om henne. Hon la en hand runt min kind.

"Ja, det håller jag med om. Och vad vacker du har blivit!" utbrast hon. Jag skrattade, hon hade alltid varit allas extramamma och bästa vän. Det var till henne alla gick och satte sig bredvid när man ville ha tröst eller kärlek. Hon utstrålade trygghet. 

"Mamma, kan jag få bilnycklarna?" Mitt hjärta slog ett extra slag när Jacob kom upp bredvid oss. Hon släppte taget om mig och fiskade upp nycklarna från fickan. 

"Det är bara tältet kvar. Hjälper du mig med det, Ville?" frågade han. Jag tittade på honom en kort sekund. Jag ville fråga varför det var så stelt mellan oss, vad det var som hade hänt och vad han faktiskt kände. Jag ville fråga varför han fortfarande kallade mig Ville när vår bro hade bränts ner. Istället log jag försiktigt och svarade:

"Visst." Han vände sig om och gick ett par decimeter framför mig med långa steg. Deras bil stod på avlastningsplatsen. 

"Vi kör bort och parkerar bilen så bär vi tältet därifrån. Det är inte så tungt." sa han. Jag hoppade in i passagerarsätet utan att säga något. Det var konstigt att se honom bakom ratten med solglasögonen på näsan och hur han självsäkert backade ut från avlastningsplatsen.

"Har ni varit på semester?" frågade jag. "Ni är alla så bruna." la jag till och försökte låta bli att se på honom. Men när hans blick föll ner på mig kunde jag inte låta bli att desperat möta den.

"Ja, vi var på Mallorca för ett par veckor sedan." berättade han. 

"Härligt." svarade jag. Han nickade och svängde in på en parkering. Utan att säga något mer stängde han av bilen, men han klev inte ut. Båda två satt kvar, helt tysta, och tittade rakt fram. 

"Vad hände förra sommaren?" frågade jag rakt ut och andades ut ett djupt andetag. Han väntade en stund, fortsatte att titta rakt fram. 

"Jag vet inte, vad sägs om att glömma det och börja om från början?" 

Jag förblev tyst. Det lilla, ytterst lilla, som hade skett mellan oss var smärtsammare än vad jag hade trott. Någonting som jag kände för honom hade växt större och större. När han avvisade mig skrek det inombords. Men det jag kände för honom var inbillning och fantasi. Vi hade haft någonting under ett par veckor och det levde kvar i min fantasi, gjorde honom till något han egentligen kanske inte var. I mina tankar var han en fantastisk kille, vilket han egentligen kanske inte var. Men det gjorde ont ändå. Det gjorde ont att inse att det vi hade inte var något äkta, att det aldrig kunde flamma upp till något riktigt och trovärdigt. 

"Visst." svarade jag kort och öppnade dörren utan att se på honom. Han öppnade bagageluckan och plockade ut tältet utan att verka minsta lilla berörd av vår överenskommelse. Inuti brann jag av ilska och förtvivlan, men utåt var jag helt neutral. 

Vi hjälptes åt att bära tältet till båten. Vi hade alltid tält med oss ifall det skulle behövas, dock blev det väldigt sällan använt. Nadja tittade på mig och slog lyckligt ihop händerna. 

"Detta kommer bli den bästa sommaren hittills!" utbrast hon lyckligt och kastade sig runt min hals. 

"Eller hur!" skrattade jag även fast lögnen skrek. De andra kanske gick på det, men inte jag. 

Tro och tvivelDär berättelser lever. Upptäck nu