Tro och tvivel

del 9

"Godnatt, sov gott." Jag kramade om Ellen som utmattat föll in i min famn. Hon gäspade stort och tittade på mig med dimmiga ögon. Jag kunde inte låta bli att skratta åt hennes lite lulliga beteende. Med tunga steg gick hon bort till Angela och tog henne i handen. Hon vinkade lätt med handen innan hon klev på deras båt. Angela log och vinkade också. Jag stod ensam kvar på flytbryggan tills jag hörde Jacobs steg bakom mig. Alla hade gått till båtarna och lagt sig. Solen hade gått ner för nästan två timmar sedan men det var ändå varmt i luften. När man gick barfota på asfalten som hade blivit uppvärmd hela dagen kändes det som mitt på dagen trots att det närmade sig midnatt.

"Är du den enda kvar?" frågade han lågt. Hela hamnen var tyst, man kunde höra svaga röster inifrån båtarna men annars var allting helt knäpptyst. Minsta lilla läte ekade i hela hamnen. Små svallvågor som skapades från de mindre båtarna när man klev på dem rullade mot bryggorna med tysta, kluckande ljud. Jag nickade kort som svar och satte händerna i fickorna på min luvtröja.

"Jag måste bara ta ett sista dopp, väntar du på mig?" frågade han viskandes. Jag tittade misstänksamt på honom. Han höjde frågande på ögonbrynen, men bakom sitt neutrala leende kunde jag flämta ett flin.

"Är du seriös?" viskade jag. Han nickade.

"Jag är fortfarande varm. Förstår du hur skönt vattnet är nu? Du behöver inte bada. Jag vill bara ha lite sällskap." sa han och tittade bedjande på mig. Jag ryckte på axlarna och klev ur mina flipflops och tog dem i handen. Det hördes från långt håll när jag kom gåendes med mina rosa skor. Första sommaren hade jag haft ett par blå och Nadja ett par lila. Killarna hade alltid svarta, men de sprang för det mesta runt i löparskor eller utan skor helt och hållet. Varje gång vi gick med dem härmade vi rytmiskt ljudet, flip flop, flip flop, flip flop. Det var nästan irriterande, att hela tiden bli förföljd av ett eko.

"Flip flop, flip flop." viskade Jacob och bet sig i kinden för att inte skratta. Han hade haft tankarna på samma sak. Jag nickade och drog på smilbanden. Vi gick tillbaka till badplatsen med tysta steg.

Egentligen borde jag inte följt med. Han hade gått fram och tillbaka, bränt av avskyvärda blickar och sedan tittat på mig med avund och begär. Han fick mitt hjärta att slå när det inte borde. Det var inte bra att göra såhär mot sig själv.

Jag satte mig ner på kanten intill badstegen och lät fötterna hänga fritt. Han frågade inte ifall jag ville hoppa i. Det kändes ovant att inte behöva bli pressad och utfrågad över varför man hellre tittade på. Han lät mig göra som jag ville, ifall jag ville bada skulle jag göra det.

Han tog av sig sin t-shirt och tittade i vattnet framför honom innan han tog sats och dök smidigt i. Plasket låg kvar i luften tills han kom upp över ytan ett par meter bort. Vattenytan hade varit spegelblank och stilla tills han bröt lugnet.

"Varmt?" frågade jag, fortfarande med en låg och dämpad ton. Han nickade belåtet och la sig flytande på rygg. Jag höll blicken på honom hela tiden när han inte märkte. Det var så annorlunda, allting hade förändrats. Det kanske inte bara var Jacob som hade förändrats, jag kanske också hade det. Han hade sårat mina känslor, jag skulle ljuga om jag sa att han inte gjorde det. Det var bara för svårt att inse att det fanns något inom mig som kände något så starkt för honom. Hans ord skar inuti mig, de nonchalanta och kalla orden. Det kändes som att vi båda insåg att ingenting skulle gå att glömma eller försöka gömma undan och ignorera. Särskilt efter den här dagen. Allting var lite luddigt, det kändes som om jag drömde ungefär. Händelserna var lite oklara men jag kunde känna så tydligt. Han hade blivit svartsjuk, det kunde vem som helst se och det var inget jag hade inbillat mig. Han hade rört vid mig på ett sätt han aldrig skulle röra Nadja på. Det var mig han stannade hos och hjälpte att övervinna rädslan. Det var mina lår han hade hållit i när jag la armarna över hans axlar. Det kunde lika gärna varit Nadja, men det var jag.

Han simmade tillbaka till badstegen efter att ha flutit omkring en stund. Jag sträckte honom handduken och reste mig upp. Ifall vi skulle sitta kvar vet jag inte vad som skulle hänt, och jag vet inte om jag var redo att ta reda på det häller. Allting behövde gå långsamt för att jag skulle kunna ta mig ur det här molnet och hinna ifatt verkligheten.

Vi gick under tystnad tillbaka till båtarna. Det var helt tyst och nedsläckt. Nadja och Hugo hade gått och lagt sig men takluckan till sängen i ruffen var öppen.

"Kan du slänga upp ett par kalsonger? Jag är genomblöt." frågade han. Jag bet mig i kinden för att inte börja skratta men nickade kort och klev på båten för att inte visa mitt ansiktsuttryck. Jag var glad över att kunna kliva på i fören och ta mig in genom takluckan för att slippa väcka Hugo och Nadja. Tyst och försiktigt öppnade jag upp takluckan helt och hållet och klättrade i med fötterna först. Med stadiga armar höll jag tag i kanterna och sänkte ner mig själv, rakt ner på sängen Jacob och jag delade. Jag drog undan skynket för att kolla ifall Nadja och Hugo sov. Båda två låg med huvudet på kuddarna i var sin säng utan att visa något tecken på att de var vakna. Jag drog fram Jacobs stora sportbag som var fylld med kläder och letade fram ett par kalsonger åt honom. Ljudlöst stack jag upp huvudet ur takluckan och kastade upp dem på bryggan.

"Tack!" sa han tyst och la handduken runt höfterna. Jag skyndade mig att ta på mig ett par tunna mjukisshorts och ett linne. Det var en kvav värme i ruffen efter att solen hade stått på hela dagen. Utan att göra några fler ljud ifrån sig klev Jacob på båten och tog sig tyst ner genom takluckan. Han la sig raklång på rygg intill mig. Jag låg med ryggen mot men kunde fortfarande känna det.

"Godnatt." viskade jag.

"Godnatt." viskade han tillbaka och förblev tyst. Takluckan var fortfarande öppen och släppte in lite ljus. Det var omöjligt att blunda och försöka somna när jag kunde höra hans andetag så tydligt intill mig. Vi andades i takt, långsammare och långsammare. Det dröjde ett tag, jag var helt säker på att han hade somnat men just då viskade han så tyst att jag knappt hörde:

"Det tog slut mellan mig och Elsa för ett par veckor sedan."

Jag var tvungen att koncentrera mig för att ta in och höra det han sa. Han sa det så lågt att det kändes som att jag hade hittat på det i mitt eget huvud, men jag förstod att han hade sagt det när han vred sig mot mig och lade en hand på min överarm och fortsatte:

"Förlåt om jag sårat dig."

Jag valde att inte svara. Det kändes bäst så. Jag tror att han inte var helt säker på att jag sov eller inte, så det var därför han vågade säga det. Men jag ska vara ärlig, mitt hjärta slog ostabilt efter de få orden. Det rubbade mig totalt, fick mig i gung ungefär. Som om han var på väg att få mig att falla, och det var nu jag började bli vinglig.

Till min fina @Svamp24 ♡