Tro och tvivel

del 10

De andra var och handlade. Det var bara han och jag kvar. Det tog säkert tjugo minuter att gå till närmaste affär ifrån hamnen. De skulle säkert vara borta i över en timme. 

Jag hade erbjudit mig att stanna först. Alla grejerna låg i båtarna, därför var det bäst ifall någon stannade. Sedan hade Jacob också stannat, utan att vi hade pratat om det. 

Hugo och Nadjas sängar bäddades undan varje dag så att sofforna kunde användas. Jacob satt där med fötterna på bordet och en bok framför sig. Jag satt i den lilla öppningen till vår säng med ryggen mot ena kanten och fötterna mot den andra. Det var omöjligt att inte lyfta blicken från min egen bok och titta på honom ibland. Egentligen borde jag inte men kunde samtidigt inte låta bli. Han tittade upp när min mobil ringde. Jag sträckte mig efter den och kollade förvånat på namnet. Det var Alexander. Jag hade inte berättat för någon om honom. Vi hade träffats på en fest hemma hos Johanna. Han kände Johannas jämnårige kusin, det var därför han var där. Vi hade träffats inne på Johannas rum och utan att tänka mig för hade våra läppar varit alldeles för kärleksfulla med varandra. Vi bytte nummer men hördes inte mer eftersom jag senare fick reda på att han hade flickvän. När jag berättade för Johanna hade hon tittat på mig med stora ögon och förklarat hur det egentligen låg till. Det kändes som att vi var med i en ungdomsfilm där alla ljög och kysstes bakom ryggar och stängda dörrar. Utan att säga något svarade jag och lade telefonen mot örat.

"Hallå?" sa jag osäkert. 

"Vendela! Hur är det?" frågade han, alldeles för entusiastisk för att vara nykter. 

"Bra, varför ringer du?" frågade jag långsamt. Jacob tittade på mig med frågande ögonbryn. Jag tittade på Jacob medan jag lyssnade på vad Alexander hade att säga.

"Jag tänkte bara fråga hur det är nu för tiden. Det var längesedan vi träffades." sa han nonchalant. Jag fnös till. 

"Ja, kanske för att du hade flickvän. Ring inte till mig någon mer gång." sa jag och klickade bort samtalet. Jacob slog ihop boken och tittade på mig med ett retsamt flin han egentligen försökte hålla tillbaka.

"Oj, vem var det?" frågade han nyfiket. Jag skakade på huvudet och kastade bort mobilen till min sida av sängen. När jag inte svarade frågade han ännu en gång. Jag tittade på honom, och utan att inbilla mig själv såg jag avundsjukan längre bak i blicken. 

"Alexander." svarade jag kort, endast för att se ifall han reagerade. Det var lite som att vi höll i varsin ände på ett rep, vi drog och släppte efter, lockade fram den ena och backade sedan tillbaka.

"Alexander? Vem är det?" frågade han utan att blinka. Jag iakttog diskret hans ansikte för att se ifall han kunde dölja känslorna, han lyckades nästan men när jag såg hur hans adamsäpple nervöst åkte upp och ner när han svalade hårt insåg jag att det rörde honom någonstans längre in bakom den kalla fasaden. 

"En kille i årskursen över mig. Vi träffades en gång genom Johanna." förklarade jag och väntade på nästa fråga. Han kisade svagt så att man knappt såg det men han tänkte ändå över vilka kort han skulle spela med. 

"Trevligt." svarade han kort och tog upp boken igen. Jag kunde inte hålla tillbaka det lilla skrattet men tittade ner i min bok igen också. Han lyfte blicken och harklade sig. 

"Vad skrattar du åt?" frågade han. Jag försökte hålla tillbaka flinet men skakade bara på huvudet innan jag tittade upp på honom. 

"Du verkar lite besvärad." sa jag och slog ljudligt ihop boken. "Stör det dig att jag har träffat Alexander?" frågade jag retsamt och satte mig tillrätta med benen ut genom öppningen. Mina ben var för korta för att fötterna skulle nå ner till marken. Det var bara Hugo och Jacob som kunde sitta i krypin-hålet och nå ner till golvet. Han tittade ner i boken en stund och lämnade mig hängandes utan svar. Han gjorde det så självklart för mig utan att själv veta om det. Det var omöjligt att inte pressa honom från alla håll och kanter, särskilt efter det han hade sagt igår kväll.