del 20

790 28 2
                                    

Pappa hade hjälpt oss att fixa i ordning fiskegrejerna. Hugo ansåg sig ha fiskelycka, men det hade han sagt varje år utan framgång.

"Var försiktiga så ni inte får en krok i fingrarna." hade pappa sagt, men det tog inte många sekunder förens Jacob slängde med draget så att det fastnade i mitt pekfinger.

"Jacob!" skrek jag och kastade mig efter honom för att inte dra upp hela fingret. Han stannade tvärt och tittade förvånat på mig. Mitt förskräckta ansiktsuttryck fick honom att skynda sig fram till mig och hålla upp mitt finger i hans hand. Hugo och Nadja kunde inte hålla sig från skratt när de såg hur kroken hade hakat sig fast djupt i mitt finger. Jag försökte få loss kroken men han stoppade mig.

"Vänta, jag hjälper dig." sa han. Hugo visslade medan Nadja vek sig av skratt åt hur typiskt Jacob det var att göra något sådant.

"Tyst Hugo." fräste jag, men jag kände hur det värmde i bröstet över att de andra märkte hur Jacob försökte. Med försiktiga fingrar tog han ut kroken från mitt finger. Det föll små bloddroppar ner på bryggan, både i vattnet mellan brädorna, och på brädorna.

"Bra jobbat! Nu lockar ni hit hajarna också." garvade Hugo och dunkade Jacob i ryggen. Han armbågade honom i magen innan han tittade på mig.

"Förlåt, jag ska hämta plåster." sa han och sprang tillbaka den lilla biten till båtarna. Jag kunde höra allas skratt när han skamset berättade vad som hade hänt och frågade efter plåster.

"Jacob..." suckade Erica men förklarade var plåstren låg. Han kom springandes tillbaka med plåstret i högsta hugg. Jag kunde inte låta bli att skratta åt honom.

"Jacob, du har verkligen något du vill bevisa." påpekade Nadja. Han flinade svagt medan han satte på plåstret på mitt finger. Hans händer var så försiktiga och omsorgsfulla så fort de rörde vid mig.

"Är det så tydligt?" frågade han utan att möta hennes blick. Det lite blyga leendet på hans läppar blev bara större och större.

"Åh Gud, till och med jag blir lite generad." fnös hon och viftade svalkande med händerna mot sitt ansikte. Mina kinder blev varma av det han hade sagt. När jag mötte Nadjas blick höjde hon imponerat på ögonbrynen. Ett litet, tyst fniss lämnade mina läppar.

"Det finns inte tid för detta nu. Solen går snart ner." sa Hugo och himlade med ögonen. Vi fortsatte ut på bryggan och klättrade över piren för att komma ut på klipporna. Nadja flyttade sig undan från Jacob och ställde sig långt ifrån honom. Vi kastade ut dragen under tystnad, till början tävlade vi om vem som kunde kasta längst, men det vann Jacob utan problem så därför fortsatte vi utan att försöka slå honom. Ju längre tiden gick desto tystare blev det i hamnen och desto tydligare kunde vi höra när dragen kastades genom luften och bröt vattenytan. Jag rullade sakta in, ingen stress eller prestationsångest över att få napp och slå de andra i någon tävling, som allting lyckades bli. Det var bara behagligt att stå där och lyssna på linorna i vinden. Vattenytan var alldeles blank. Borta i horisonten var den orange av solen.

"Tänk om vi får se mareld." sa Nadja lågt och bröt tystnaden. Familjerna hade gått och lagt sig, alla utom Sofia som satt och tittade på oss från ljugarbänken som alla gamla fiskegubbar satt och pratade massa strunt på vanligtvis.

"Det är nog för tidigt för det." svarade jag, precis lika tyst för att inte bryta lugnet. "Har ni sett det någon gång?"

"Jag har." svarade Hugo. Han hade varit med om det mesta. Han hade fångat de största fiskarna, seglat i de värsta ovädren, dragit flest garn.

"Var det fint?" frågade jag nyfiket. Han nickade.

"Ja, vi får se om vi kan se det någon av de sista nätterna." sa han. Jag visste att det antagligen skulle bli ganska omöjligt, jag trodde att mareld var något ovanligt som man bara kunde få se av en slump.

"Ska vi gå tillbaka?" frågade Nadja. Alla nickade, vi var nog ganska slut allihopa. Det behövdes inte sägas högt för att förstås. Ingenting behövdes sägas högt mellan oss. Vi kunde stå och kasta i en timme utan att säga något men det var ändå lika skönt mellan oss. Jag vevade sakta in linan och satte fast draget i spöet. När vi gick tillbaka satt Sofia kvar, och hon vinkade lockande på mig.

"Jacob, kan du ta mitt spö? Jag ska bara prata med Sofia." förklarade jag. Försiktigt tog han det från mina händer för att inte sätta fler krokar i mina fingrar.

Sofia log mjukt mot mig när jag gick fram till henne. Hon klappade försiktigt på platsen bredvid henne. Jag satte mig ner, tätt intill henne.

"Fick ni något napp?" frågade hon.

"Nej, ingenting." sa jag i en suck och lutade huvudet mot hennes axel. Hon drog avkopplande fingrarna genom mitt hår och masserade mjukt min hårbotten med fingertopparna och naglarna. Hon hade alltid vackra naglar, filade och målade med fina färger.

" Jag ville bara säga att vi andra ser vad som händer mellan dig och Jacob. Ni behöver inte vara rädda för att visa det. Men jag ville bara säga att ni ska tänka igenom det två gånger extra, eller hur? Det finaste vi har är ju varandra, vi vill ju inte att ni ska förstöra det för er själva om ni går för snabbt fram. Ingen av oss vet vad som kommer hända i framtiden, men visst vill vi att det ska vara en trygg och stadig framtid, utan outredda missförstånd. Ni två är ingen vanlig kärlekshistoria, ni är så mycket mer än det, ni är familj. Jag vill bara att ni ska få det bästa." Hon pratade lugnt och mjukt. Det lät inte alls som att hon pratade om ifall mitt hjärta skulle krossas eller inte. Det lät som att hon pratade om en dröm, om en dröm om mig och Jacob.

"Var inte rädda för att prata med oss. Om det är någon som klarar det så är ni. Det är inte lätt att falla för sin bästa vän, särskilt inte när så många ser på och är inblandade. Jacob har hjärtat på rätt plats, kom alltid ihåg det. Ingen av er skulle medvetet vilja såra den andra." fortsatte hon sedan. Jag nickade långsamt. Det låg så mycket sanning i det hon sa. Att Jacob bara var någon var inte sant. Han var så mycket mer, det fanns så starka band mellan oss redan innan. Vi var familj. Jag var inte bara Elsa i hans parallellklass.

Jag var Vendela, hans bästa vän.

Till mina bästa vänner, ni vet vilka ni är <3

Tro och tvivelDär berättelser lever. Upptäck nu