del 17

771 28 3
                                    

Elden sprakade när den slukade veden som vi ständigt lade på. Det var skymning och Ellen och Nils hade redan krupit i sina sovsäckar för att hålla värmen. Vi hade lagt ut underlag tätt intill varandra för att hålla värmen hela natten. Det var i och för sig ganska varmt i luften, men senare under natten skulle det nog bli kallt och Nils argument var att om han var varm från början skulle han inte bli lika kall sen. Det låg någonting i det han sa.

Nils lutade sig sömnigt mot min axel. Han hade precis som oss andra inte sovit ordentligt förra natten när åskan dundrande utanför våra fönster. Jag kunde inte låta bli att titta upp på Jacob som satt snett framför mig tillsammans med Hugo. De pratade om någonting som jag inte lyssnade på men när jag koncentrerade mig hörde jag att det var fotboll det handlade om. Båda två hade spelat sedan de var små, men jag visste inte så mycket mer än det. Hugo hade varit med på några fotbollsläger på somrarna genom åren och missat ett par dagar, men fotbollen var ännu en sak som jag inte var en del av. Det var några skämtsamma matcher på stranden eller på en gräsplätt om det fanns, men jag var inte en del av alla kvällar när träningarna hölls eller matcher där förluster mötte starka vinster. Det var en lögn att säga att jag inte var avundsjuk på de som fick vara en del av det. Det var lika svårt som det var lätt att föreställa sig Jacob springa runt där på planen, med en pigg och alert blick och svetten rinnandes i nacken.

"Vill du ha?" Nadja räckte fram påsen med marshmallows. Egentligen gillade jag inte ens marshmallows men jag tog en ändå och satte fast på pinnarna vi hade täljt. Nils och Ellen tävlade om vem som kunde grilla den finaste medan jag satt tyst intill och snurrade långsamt på grillspettet.

"Målvakten i vårt lag är ett jävla as." sa Hugo och stack in en grillpinne över glöden. De fortsatte att prata om fotbollen och jag lyssnade hela tiden med ett halvt öra.

"Vendela?" Ellen petade på mig och både hon och Nils tittade frågande på mig.

"Förlåt, vad sa du?" frågade jag. Mina tankar var på ett annat ställe, jag kunde inte koncentrera mig på någonting när Jacob satt ett par meter ifrån mig. Han stal min uppmärksamhet.

"Vill du ha kex?" frågade hon och sträckte fram paketet. Jag skakade kort på huvudet.

"Nej tack." svarade jag och tog bort pinnen från glöden. I samma sekund trillade Jacobs marshmallow av hans grillpinne ner i glöden. Han svor tyst för sig själv och drog en frustrerad hand genom håret.

"Du kan ta min." sa jag och harklade mig tyst. Jag sträckte pinnen till honom och mötte hans blick. Han tittade förvånat på mig.

"Du gillar ju inte ens marshmallows." sa han.

"Precis." sa jag och nickade långsamt. Han tog emot den och tog av den perfekt grillade sötsaken med fingrarna.

"Tack." sa han och tittade på mig innan jag vek undan med blicken. Nadja reste sig upp och satte sig ner bredvid mig.

"Hur är det i det nya huset Ville?" frågade hon och försökte locka bort mina tankar. När vi kom hem från båtsemestern förra sommaren gick de första flyttlassen. Vi bestämde oss för att flytta till ett annat hus, för en omstart och närmre pappas och Sofias jobb. Jag hade önskat att vi hade flyttat ifrån Jönköping, men det var lättare sagt än gjort. Jag visste i alla fall att jag inte skulle bo kvar i Jönköping resten av livet, aldrig någonsin.

"Det är väl bra." började jag. "Närmre skolan och närmre pappas och Sofias jobb." sa jag och log svagt mot henne. Hon nickade långsamt men ställde inga fler frågor. Jag såg i ögonvrån att Jacob hade tittat på mig och lyssnat när Nadja ställde frågan. Men han sa inte något han heller.

Vi satt där i någon timme till tills vi hällde en hink vatten över glöden och kröp ner i våra sovsäckar. Hugo insisterade på att vi skulle hoppa ett race men det hann Nadja avstyra innan sovsäckarna hann tas sönder helt och hållet.

Längst till vänster intill väggen sov Hugo, sedan Nils, Jacob, Nadja, Ellen och sedan jag längst till vänster. Det verkade som att alla kunde somna ganska fort. Vissa hade öronproppar i öronen men jag kunde aldrig somna med dem i. Istället låg jag klarvaken med ryggen vänd mot de andra. Om man lyssnade riktigt noga kunde man höra vågorna rulla mot stenarna nere vid stranden.

Efter ett tag reste sig någon av de andra upp sakta. Jag vände mig försiktigt om för att se vem det var och då mötte jag Jacobs blick. Vi tittade på varandra i säkert fem långa sekunder innan han tog sig ur sovsäcken och gick. Jag lade mig ner igen och suckade ljudlöst. Jag visste aldrig vad han tänkte eller ville. Jag ville bara att han skulle vara någon i min parallellklass som jag kunde falla helt handlöst för, men han var inte bara någon och det skulle han heller aldrig bli.

Det tog kanske en halvtimme innan han var tillbaka. Jag mötte hans blick då med, men det var bara över en kort sekund innan jag kröp långt ner i sovsäcken och blundade hårt.

Tro och tvivelDär berättelser lever. Upptäck nu