del 26

825 31 10
                                    

"Kan du göra en fläta i mitt hår?" frågade Nadja och tittade på mig genom spegeln. Hon svepte sminkborsten lätt över ansiktet och lade ner sina grejer i sin necessär.

"Visst." svarade jag och reste mig upp från soffan.

Det var sista kvällen och vår traditionella grillfest skulle ta plats. Jag ville egentligen inte ens tänka på det, att det var sista kvällen och jag ville aldrig åka hem härifrån. Det satt som en klump i halsen på mig.

Jag delade upp en slinga i hennes lugg för att göra två små flätor på varje sida. Hennes hår var tjockt och långt i mina små händer. Mitt hår var också tjockt, men inte lika långt som Nadjas. Hon tittade på mig genom spegeln och till slut var jag tvungen att fråga vad det var som gjorde att hon tittade på mig så mycket.

"Vad är det?" frågade jag med ett leende som var omöjligt att hålla tillbaka. Hennes luriga blick bevakade varenda ansiktsuttryck som jag gav. Jag slutade upp med flätandet en kort stund för att vänta på hennes svar.

"Vad hände den här morgonen?" frågade hon. Mitt leende försvann sakta och jag suckade djupt.

"Jacob hade haft någon vrickad mardröm om hur allting förstördes mellan oss när vi kom hem. Han sa inprincip att distansförhållande suger och att det kommer förstöra mellan oss. Sen kom Hugo och tappade det helt och hållet och flög på Jacob när han förstod att vi hade bråkat." berättade jag. Nadja tittade förvånat på mig och höjde frågande på ögonbrynen.

"Flög Hugo på Jacob?" frågade hon. Jag nickade. "Vad gjorde Jacob då?"

"Exakt samma sak. Jag trodde aldrig dem två skulle slåss rent fysisk. Det var precis som att alla fick ett mentalt sammanbrott. Hugo blev förbannad, Jacob med, jag grät och allting kändes helt hopplöst för en sekund. Jag hade aldrig föreställt mig att det här skulle hända i sommar, inte för en enda sekund." sa jag.

"Vad gjorde du då? När de rök ihop."

"Jag minns inte. De är ju som två djur båda två. Jag tog tag i Jacob och puttade undan Hugo. Ingen av dem skulle ju någonsin röra mig, men jag har nog aldrig heller sett någon av dem så arga." berättade jag. Hon förblev tyst och skakade kort på huvudet.

"Vad hände sen? Jacob är ju helt förälskad i dig och Hugo är ju den mest överbeskyddande personen någonsin." sa hon.

"Jacob och jag pratade om det. Det var som att han var helt borta, drömmen hade liksom trängts in i hans hjärna och blivit hans verklighet. Men vi pratade om det och han ville försöka och se hur det gick. Det är ändå några timmar med tåg mellan oss. Allting känns bara så konstigt, vi gick från familjevänner till i ett förhållande på sådan kort tid."

"Ja, fast ni har också varit intresserade av varandra hur länge som helst. Redan första sommaren såg jag hur Jacob tittade på dig. Jag har känt honom nästan hela mitt liv, och det är inte många tjejer som han tittar så beundrande på som han gör med dig." sa hon. Jag rodnade av hennes ord. Det var inte någonting som jag hade lagt märke till förens förra sommaren, Jacobs blickar som förföljde mig överallt. På sätt och vis längtade jag tills vi kom hem för att se hur det gick, men samtidigt var det här jag ville stanna för att veta att allting skulle vara som vanligt.

"Han ville ha dig från första början. Det är jag helt säker på." log hon. Jag satte en liten snodd runt hennes fläta och log mot henne i spegeln.

"Spegel spegel på väggen där, säg vem som skönast i landet är." sa jag. Hon skrattade tyst innan hon lyfte blicken för att möta min ögon genom spegeln.

"Ni, min drottning, vackrast av alla är." sa vi i kör. Det var ett internskämt mellan oss sedan långt tillbaka. Det fanns ingen vänskap som liknade min och Nadjas, hon var nog en av dem som faktiskt brydde sig mest om mig, men visade det på ett speciellt sätt, lite avvaktande men beskyddande. Vi brast ut i skratt och vände blicken mot dörren när det knackade.

Tro och tvivelDär berättelser lever. Upptäck nu