Tro och tvivel

del 30

"Jag har saknat dig. Jag har saknat dig väldigt mycket." sa jag och flätade ihop fingrarna med hans. Han hade sin arm runt min axlar och vi gick tätt intill varandra. 

"Jag har saknat dig med." sa han. Hans hund stannade och började lukta på något, vilket gjorde att vi också gjorde det. Jag släppte efter på kopplet och vek upp ansiktet mot honom. Det sydda såret i hans panna fick min uppmärksamhet om och om igen.

"Jag har tänkt på en sak." började jag. 

"Berätta." 

"Livet går inte alls ut på att vinna." sa jag. Han tittade först förvirrat på mig, men sen mindes han. Jag hade lovat att tänka på den saken. Den gången i hamnen när han dansade med mig. Då hade vi pratat om det. "Man kan inte vinna om inte alla kämpar för det." sa jag. Han var tyst en stund. Det kändes som att han började förstå vad det var jag pratade om, men jag fortsatte ändå.

"Om världen vänder sig mot en, och man kämpar utan resultat, är verkligen målet att vinna då när man inte längre har något att kämpa för? Vad är vinsten? När kommer vinsten? I en tävling har alla samma förutsättningar. I världen har ingen samma förutsättningar. Man kan inte tävla om orättvisa finns med i bilden. Då blir inte vinsten rättvis." 

"Jag vet. Jag har också tänkt på det. Jag har ändrat mig. Livet går inte ut på att vinna, det går ut på att kämpa. Om man fortsätter att kämpa, kämpa tills slutet, då har man vunnit. För ingen kan någonsin ta ifrån en det." sa han. Vi fortsatte att gå. 

"Men om kämparglöden tar slut? Om man trycks ner så djupt i marken att man inte kan ta sig upp, vad händer då?" frågade jag. Min röst sprack. Det skar inom mig, som knivar som bara ville mig ont.

"Då kämpar någon annan för en." sa han och stannade. Han vände sig mot mig, drog bort sin arm runt mina axlar och lade händerna runt mitt ansikte istället. "Jag kommer alltid kämpa för dig." viskade han. Hans hund drog iväg med kopplet i mina händer, men jag stod kvar och höll tillbaka med blicken fäst i hans ögon.

"Hon börjar tappa ord. Glömma bort saker. Så har det alltid varit. Men nu är det på riktigt. Nu är det allvar." sa jag. Han nickade kort. "Jag kommer aldrig kunna berätta om dig för henne. Jag kommer aldrig kunna berätta för min mamma om min första pojkvän. För hon är sjuk. Hon behöver vård. Och hur mycket jag än kämpar, så kommer det aldrig ges tillbaka till mig. För hennes sjukdom tar över henne. Den förstör henne och hur mycket jag än vill älska henne så kan jag inte. Jag hatar henne. Och jag hatar att jag hatar henne." sa jag förtvivlat.

"Jag tror du vet att du älskar henne. Det är hennes sjukdom du hatar. Men bakom sjukdomen, bakom allt hemskt, så finns din mamma där. Din mamma som egentligen hade gjort allt i sin makt för att skydda dig. Och hon kanske försöker, men hennes sjukdom kämpar emot. Hennes sjukdom är henne fiende och hur mycket hon än kämpar, så är det orättvisan som vinner i hennes liv. Men hennes kamp vann, för hon kan inte hjälpa att hon förlorar mot sjukdomen. Hur mycket hon än vill vinna, hur mycket du än hejar på henne, så är det sjukdomen som vinner för att världen är orättvis och har alltid varit. Men det är vår makt att kämpa för rättvisan. Det är vår makt att din mamma får vård, att hon får leva ett så rättvist liv som möjligt. Ifall vi kan göra skillnad, då vinner vi. Då vinner vi åtminstone något. Det är det som är det viktigaste. Att aldrig sluta kämpa."

Han fick mig mållös. Hjärtat slog hårt i bröstet. Det kändes som att jag inte kunde andas. Allt han gjorde och sa fick min värld att snurra. Hunden ryckte i kopplet, men jag stod kvar och tittade på honom. Tittade på killen som gjorde min värld rättvis. Han som sa det man behövde höra när livet svek en som mest. Han var värdefull. Han var betydelsefull. Han var mer betydelsefull än vad orättvisan någonsin skulle kunna bli. Det om något var värt att kämpa för. I all evighet. 

"Det kommer bli bra." sa han.

"Det vet du inte." 

"Man säger så." viskade han och strök undan en hårslinga från mitt ansikte. Och jag insåg hur mycket jag egentligen älskade honom, så mycket som jag aldrig kunde ens föreställa mig.