del 8

923 27 3
                                    

Vi gick in till centrum, det var en liten men mysig stad. Överallt fanns det små trevliga butiker och glasscaféer.

"Vill ni ha glass?" frågade Nadja och vände sig om mot killarna. Solen stekte så att svetten började tränga sig fram i ansiktet. Jag var tvungen att kisa under mina solglasögon.

"Ja, snart dör jag." suckade Hugo och öppnade upp dörren till en av glassbarerna vi gick förbi. Det var proppat med folk som suktade efter att få kyla ner sig. Vi ställde oss i kön så nära fläktarna som möjligt. Jacob stod tätt intill mig, jag kunde nästan känna hur hans bröstkorg åkte in och ut bakom mig. Han luktade fräscht av parfym och deodorant trots den svettiga, glansiga ytan i hans ansikte.

"Vendela?" En bekant röst kom fram bredvid mig. Jag vände mig om och lyfte chockat upp solglasögonen.

"Leo?" Hans namn ramlade förvånat ur min mun. Han skrattade och la armarna om mig.

"Hej, hur är det?" frågade han.

"Bara bra! Själv?" svarade jag och tittade överraskat på honom.

"Jo, det är bra. Vad gör du här?" frågade han. Hans lite solblekta, guldblonda hår var snyggt stylat. Han var så annorlunda. Det kändes som att det var igår han flyttade från huset intill oss till ett ställe långt bort men när jag såg på honom nu insåg jag hur längesedan det faktiskt var vi senast sågs.

"Båtsemester. Och du?" frågade jag, fortfarande lika överraskat och pafft.

"Hälsar på några vänner. Så det är detta som är dina båtkompisar?" frågade han muntert. Jag nickade och vände mig mot dem. Jag hade inte märkt hur Jacob hade stelnat till bredvid mig och närmat sig ännu mer förens jag vände mig om. Det var exakt samma blick som han gav mig tidigare vid hamnen. Jag svalde hårt och presenterade dem alla för Leo.

"Jacob, Hugo och Nadja." sa jag och pekade ut dem var och en. Leo sträckte trevligt fram sin hand och skakade den med allihopa. Jag såg hur Jacob tvingade fram ett vänskapligt leende. Han hade berättat för mig om Elsa men ändå fortsatte svartsjukan att välla ur honom.

"Det var jätteroligt att se dig. Vi får träffas snart igen, jag kommer och hälsar på." sa Leo med ett leende.

"Ja, verkligen." svarade jag och kramade om honom en sista gång innan han försvann ut.

"Vem var det?" frågade Jacob och la båda händerna på mina höfter och tryckte mig framåt. Kön hade hunnit förflytta sig framåt lite så jag klev fram och tog ett djupt andetag. Hans beröring fick mig att tappa koncentrationen totalt när stötarna for genom kroppen på mig.

"Leo, han som bodde i huset bredvid mig förut." förklarade jag. Han nickade långsamt. De hade hört talats om honom och jag hade berättat för honom om våra båtsemestrar.

"Var det han? Jag trodde det var någon gammal klasskompis." sa Nadja förvånat och stack fram huvudet bakom Hugo som stod intill Jacob. Jag nickade långsamt, fortfarande med tankarna på ett annat ställe. Så fort någon annan kom i närheten var det som om han var tvungen att ställa sig i vägen och bevisa något, även fast han inte hade något att bevisa. Det var han som hade bett mig att glömma, det var han som berättade om Elsa. Ändå var det han som blev svartsjuk och försvarande. Han rörde vid mig på ett helt annat sätt medan hans blick brann av avund. Det tände en eld inom mig, en eld som inte borde uppmuntras.

Vi gick runt i staden med de gigantiska glassarna i våra händer. Många gånger mötte jag Jacobs blick när han hade ögon på mig. Han kastade lite bensin på elden hela tiden. Jag försökte kväva den, hela tiden.

"Ska vi dra oss tillbaka? Jag måste bada." sa Nadja och viftade med handen mot sitt ansikte för att svalka sig själv. Jag nickade, det var verkligen för varmt. Det värsta var att man inte kunde gömma sig i båten, för det var alldeles för instängt och varmt där också. Det enda man kunde göra en sådan här varm dag var att bada och hitta en skuggig plats utomhus. Förra året hade det varit några sådana här dagar med olidlig värme. Vi låg i vattnet hela dagarna och om vi inte var i vattnet låg vi under parasoll med vattenflaskor i mängder och solkräm i ett tjockt lager över hela kroppen. Nätterna hade också varit riktigt varma så vi sov med takluckan öppen och sovsäckarna på golvet.

När vi kom tillbaka var alla ute i vattnet och flöt omkring. Det var nästan fler människor i vattnet än på land. Jag hade bikini under mina kläder som vanligt. Man levde i badkläder, det fanns nästan inget annat alternativ när det enda man gjorde var att befinna sig intill vattnet. Jag tog av mig kläderna men behöll solglasögonen på och gick ut mot badstegen. Hamnen bestod av flera flytbryggor med gästplatser, men längst ut på piren fanns en badstege ut mot det öppna havet. Det kändes inte som att man var så nära en hamn. Badplatsen var för sig och båtarna för sig.

"I med dig, jag svettas ihjäl." bad Nadja och nöp mig i sidan. Jag klev åt sidan och lät henne gå före. Jag lyfte på solglasögonen och tittade suspekt ner i vattnet. Det var klart, man såg flera meter fram, flera meter ner i vattnet. Men det var inte sandbotten. Det var stora stenar med tång och musslor i mängder. Även fast jag var uppväxt vid havet, med bad i mängder om somrarna, kändes det skräckinjagande. Efter olyckshändelsen med mamma hade jag blivit helt avskräckt att sätta foten i vattnet. Jag kunde bada i vilket vatten som helst då, men jag kunde inte det längre. Det gick bra om det var klar sandbotten, men jag kände mig nästan illamående när jag tänkte tillbaka hur jag handlöst hade fallit ur båten.

"Det blir djupt med en gång, Ville. Man känner inte bottnen." sa Nadja tröstande med blicken på mig och ryggen mot horisonten. Hon simmade långsamt med armarna och lät fötterna flyta fritt medan hon väntade på att jag skulle gå i. Jacob och Hugo kastade sig lyckligt i det svalkande vattnet utan att hindra sig. Jag svalde hårt. Pappa var flera meter ut i vattnet tillsammans med de andra vuxna och mötte min blick. Båda två tittade bort när bilderna kom upp i våra huvuden. Han kunde inte göra något åt det, ingen kunde mer än jag. Jag fällde ner solglasögonen för att slippa skylta med min vettskrämda blick.

"Kom i när du känner för det." sa Nadja och började simma utåt. Jacob vände sig om och tittade på mig. Han var den enda som visste, det var jag helt säker på. Han tvekade, tittade på Hugo och Nadja som var på väg utåt innan han simmade in ett par meter.

"Det är djupt, du kommer inte nudda bottnen. Titta här." Han slutade trampa vatten och sjönk ner likt en sten. Han hann sjunka flera sekunder innan nuddade bottnen och tog sig upp igen. "Det finns bara en sten som man kan nudda och stå på här. Det är varmt men svalkande dessutom, och simma kan du." sa han, tystare än förut. Hjärtat började att slå hårt. Det var omöjligt att inte se honom i ögonen när hans blick desperat och medlidande såg på mig. Jag svalde ännu en gång innan jag klev ner på stegen. Det var varmt, men det var djupt och om jag skulle simma ut till de andra skulle det vara lika djupt där som det var när jag ramlade i, för flera, flera år sedan.

"Vi behöver inte simma ut till dem. Vi kan stanna här." sa han tyst så att bara jag kunde höra. Han kom närmre och fortsatte att trampa vatten. Det var som om han bad om min förlåtelse. Förra årets Jacob var tillbaka. Retsam men beskyddande. Förra året hade han hela tiden hintat något för mig, och det var precis så här det kändes förra året när han fick min puls att åka berg- och dalbana. Han var precis intill mig på stenen när jag klev i.

"Se." log han. Hans röst var så lugn, alldeles mjuk och len. Jag skrek plötsligt när tångväxt som växte bredvid stegen strök min fot. Panikslaget slängde jag mig runt halsen på Jacob och drog efter andan. Han brast ut i skratt men la händerna mot min rygg.

"Men gud förlåt." sa jag generat medan han skrattade åt mitt hysteriska beteende.

"Det är lugnt." skrattade han. Jag var på väg att släppa taget om honom när han tog tag om mina lår så att mina ben låste sig bakom hans rygg. Han höll stadigt om mig och försökte sluta skratta.

"Jag kan släppa, det är okej." viskade jag. Han tittade kort på mig.

"Nej, håll kvar." bad han och böjde lite på knäna så att vattnet gick upp över bröstet på oss. Jag gjorde som han sa och lät armarna avslappnat ligga kvar runt hans nacke. Jag tittade bort mot pappa igen som var ett par tiotals meter bort, den här gången tittade han inte skuldmedvetet bort utan försökte hålla tillbaka ett leende, precis som jag.

Tro och tvivelDär berättelser lever. Upptäck nu