del 15

982 35 18
                                    

Vi gick upp till vindskyddet. Ellen höll min hand och gick tyst bredvid mig. Hon skulle aldrig bli för stor för att hålla min hand, aldrig någonsin. Hon var den jag fick ta hand om när jag inte kunde ta hand om mig själv och det älskade jag. Jag älskade att ge henne uppmärksamhet och få behandla henne som min lillasyster. Hugo var okej med det och uppskattade det mer än störde sig på det. Han kanske förstod saknaden efter ett eget syskon som jag aldrig fick, därför lät han Ellen och resten få ta den platsen. Han själv uppskattade det nog också, att få ha en syster som var yngre men inte så liten som Ellen. Jag hade märkt att han hade tagit den rollen på mer allvar de senaste åren, särskilt i år. Han tog hand om oss andra på ett helt annat sätt, det var inte bara skämt för skojs skull, det var skämt för att värma våra hjärtan. Det var på något sätt sorgligt samtidigt som det var betryggande. Sorgligt för att vi inte längre var små barn utan var tvungna att möta verkligheten nu. Det var betryggande att vi hade varandra, jag hade fem syskon och flera extraföräldrar här och tiden skulle aldrig förändra vårt umgänge. Tiden skulle bara förändra oss och det som hände oss, och där fanns de andra kvar som en säker garanti. Alltid.

Vi pratade om gårdagens oväder, Ellen och jag. Det var inte helt borta, men regnet föll inte längre utan himlen var molnig och om vi hade tur sprack det upp med solsken i luckor ibland. Hon var tvärtemot Hugo som sov genom vilket oväder som helst. Hon berättade om hur hon hade legat vaken och väntat på att åskan skulle försvinna hur länge som helst. Det hade mullrat ganska rejält ett tag, och det hade Jacob och jag legat och lyssnat på.

"Det låter ju värre än vad det oftast är, eller hur?" tröstade jag med.

"Ja, är du rädd för åska?" frågade hon. Jacob som gick ett par meter framför oss vände sig om och tittade på mig. Hans blick var inte lurig som jag hade förväntat mig när Ellen ställde den frågan. Den var kort och okontaktbar, han tittade bara på mig för en kort sekund innan han vände fram blicken igen. Han hade inte pratat med mig någonting hittills idag. Han var helt frånvarande, alldeles i sin egen värld. När jag vaknade var han redan ute och åt frukost med de vuxna.

"Bara när den är riktigt nära." sa jag och log mot henne.

Vi gick upp till vindskyddet för att kolla ifall vi skulle kunna sova där. Jag var där dagen innan, ensam i regnet. Nils och Ellen ville också vara med och vi hade som tradition att alla barnen sov tillsammans under en natt. Vi hade aldrig sovit i ett vindskydd förut, bara i tält och under bar himmel. Det brukade sluta med att vi alla låg vakna tills det började bli ljust och då var det omöjligt att somna. Ellen och Nils gav ofta upp och gick och lade sig i sina sängar i båten. I år hade vi alla bestämt oss för att faktiskt få ett par timmars sömn, men vi var nog ganska säkra på att det inte skulle bli så.

När vi kom fram till vindskyddet satte sig Jacob en bit bort från oss andra. Han vred ryggen emot och lutade armbågarna mot knäna. Han knäppte ihop händerna och lät huvudet sjunka med blicken i marken. Nadja tittade på mig, frågade diskret med blicken om jag visste vad det var som hade hänt. Jag skakade kort och försiktigt på huvudet, ovetande om varför han var så tankspridd. Hon slängde en kort nick mot hans håll och snörpte på munnen. Jag reste mig sakta upp och var på väg att gå till honom, tills hans telefon ringde. Jag stannade mig själv och avvaktade. Han tittade på skärmen, tvekade i några sekunder innan han reste sig upp och lade telefonen mot örat. Han vände sig om och mötte min blick för en kort sekund. Den var helt tom, samtidigt som den var fylld av smärta, samtidigt som den var kluven och osäker. Jag stod stilla kvar, väntade ut honom till att göra något och bryta vår ögonkontakt. Han höll mobilen i sin hand och lyssnade på rösten i sitt öra utan att säga något. Han gjorde inget, han tittade lika tomt på mig tills han vände sig om och gick. Jag hörde inte vad han sa, men jag vet att det var Elsa han pratade med. Det var jag helt säker på. Jag förstod det på hans blickar. Han hade aldrig tittat så smärtfyllt på mig annars. Jag visste inte om jag skulle bli sårad eller inte. Om jag visste varför hon ringde till honom kanske jag kunde avgöra det. Men det gick inte nu, hon kanske ringde av en annan anledning. Men sättet hur Jacob hade varit frånvarande och helt sluten ända sedan vi hade vaknat förklarade allting, han hade säkert fått ett sms som hade fått honom i rubbning. Allting var solklart, för vad skulle det annars kunna vara? Det var mig han tog avstånd från, det var mig han inte tittade på.

Tro och tvivelDär berättelser lever. Upptäck nu