Tro och tvivel

del 14

Hugo och Nadja var fortfarande ute vid hopptornet. Jacob och jag passade på att använda duschen som fanns längre in på bryggan. Han tryckte på knappen och kastade sig undan när det kalla vattnet träffade honom. Han stack in handen under den kraftfulla strömmen ännu en gång och gjorde besvärade ansiktsuttryck. Vi turades om att stå och huttra under det kalla vattnet och sedan huttra vidare i regnet i väntan att få skölja av sig. 

"Det kommer börja åska när som helst." sa jag och tittade upp på den mörka, molniga himlen. Han nickade medhållande och slängde med huvudet så att vattnet skvätte. Nadja och Hugo började simma tillbaka precis som om de läst mina tankar. Jacob och jag gick ner i båten och bytte om till torra kläder i väntan på att åskan skulle bryta ut. Det tog inte lång tid förens vi hörde mullrande en bit bort. Jag lade mig i sängen och väntade in nästa mullrande. Jacob drog undan skynket och kröp upp bredvid mig.

"Nu du Ville, nu ska vi lyssna på åska hela natten lång." sa han och lade sig ner. Jag vred ansiktet mot honom. 

"Gillar du åska?" frågade jag. Han nickade och lade sig ansikte mot ansikte med mig.

"Jag älskar åska, gör du?" 

"Ifall den är långt bort tycker jag det är mysigt." sa jag och blundade. Jag märkte att han fortfarande tittade på mig. Just då kom mullret tillbaka, lite närmre än förra gången. Hugo och Nadja hade kommit tillbaka och lagt sig direkt. Ifall jag skulle öppna ögonen skulle jag se rakt in i hans ögon. 

"Varför tittar du på mig?" frågade jag viskandes. 

"För att jag kan." svarade han. Jag vred mig om och lade mig med ryggen mot honom för att inte visa mitt leende. 

"Okej, så inte för att du vill?" frågade jag. 

"Jo, det med. För att jag vill och för att jag kan. Därför tar jag vara på detta tillfället." viskade han och lade sin arm runt mig och borrade in ansiktet i min nacke. Jag bet mig i läppen och försökte hålla tillbaka fnisset. Jag vred på mig igen och vek in ansiktet mot hans bröst. Han suckade djupt och höll hårt armarna runt min kropp. Åskan kom närmre. 

"Vad händer om åskan kommer nära?" frågade jag lågt.

"Då ligger vi kvar och hoppas på att vi överlever." svarade han. Jag suckade djupt och kände hans leende mot min hjässa. "Är du rädd?" frågade han. 

"Nej, faktiskt inte." svarade jag ärligt. Han nickade kort. Båten vaggades mjukt av vågorna som slog emot. Det var obehagligt och mysigt på samma gång. Lika illamåendeframkallande som tröstande och skönt.

"Vad är du rädd för?" frågade jag. Jag fick inget direkt svar, utan han tänkte efter och undvek min fråga ett tag. 

"Jag hatar att flyga." sa han.

"Att flyga?" frågade jag, en aning förvånat men ville inte skrämma bort honom när han kom så nära. Rätt var det var så stängdes hans dörrar och han backade undan från mig, livrädd och skygg.

"Mhm. Jag tror att jag ska dö varje gång." berättade han. Jag strök med pekfingret mot hans nakna bröst. 

"Aerofobi. Det har min kompis. Hon drömmer mardrömmar om att ett flygplan kraschar flera gånger i veckan. Hon går i terapi för det." sa jag. Han nickade långsamt med hakan mot mitt huvud.

"Det är obehagligt." viskade han. "Vad är du rädd för?" frågade han efter stund. Jag visste att hans fråga var tillbakahållen, men han var samtidigt inte rädd för att fråga.

"Det vet du redan." sa jag tyst. Han visste varför också. "Hydrofobi, rädsla för vatten." sa jag trots att han inte behövde höra det för att veta.

"Nej, jag tror du har spermofobi. Rädsla för spermier." 

"Jacob!" flämtade jag och drog mig ur hans famn. Han kvävde sitt skratt och drog in mig till sin famn igen. 

"Tänk om det man är rädd för är anledningen till döden i ens förra liv." sa han efter en stunds tystnad. Jag smälte hans ord en kort stund. "Tänk om jag dog i en flygkrasch och du drunknade. Mitt flygplan kanske träffade din båt." sa han.

"Då skulle du ju också varit rädd för vatten." skrattade jag tyst.

"Nej, jag dog i luften av chock. Sen dog du under planet nere i vattnet ute bland korallreven på Maldivernas strand." berättade han. Jag kunde inte låta bli att skratta tyst igen, tillräckligt lågt för att Hugo och Nadja inte skulle vakna. 

"Vilken hemsk död." suckade jag efter en stund. 

"Ja, vilken tur att vi lever." sa han och drog mig ännu närmre. 

Kommentera snälla! Blir så glad av era kommentarer <3