The Real Me

Kapitel 19

***

I found myself dreaming of

Silver and gold

Like a scene from a movie

That every broken heart knows

We were walking on moonlight

And you pulled me close

Split second and you disappeared

And then I was all alone

I woke up in tears

With you by my side

A breath of relief

And I realized

No, we're not promised tomorrow

So I'm gonna love you like I'm gonna lose you

And I'm gonna hold you like I'm saying goodbye

Wherever we're standing

I won't take you for granted

'Cause we'll never know when, when we'll run out of time

***

Det knackade på dörren till mitt rum och jag tystnade tvärt samtidigt som jag tittade upp från texten jag snabbt skrivit ner under kvällen. Dagens händelse hade fått mig att inse att aldrig ta någonting för givet. Mamma stack in huvudet genom dörren och höjde snabbt på ögonbrynen när hon såg mig sitta i min säng med gitarren i knät. På skoj trippade hon fram på tå för att låtsas smyga och satte sig mitt emot mig på sängen, jag skrattade och skakade på huvudet åt henne. Min mamma var bäst i världen. Hon log mot mig, la huvudet på sne och pekade frågande på gitarren. Jag hade inte spelat eller sjungit på väldigt länge för ens jag skrev låten som Kenna råkade hitta.

"Antar att jag blivit inspirerad" med ett snett leende ryckte jag på axlarna.

Mamma nickade "Aaron?"

Jag såg på henne och bet mig i läppen, oron om att förlora honom kom tillbaka och la sig som en stor klump i magen "Antar det" viskade jag och hon såg lite bekymrat på mig.

"Är allt som det ska hjärtat?" hon hoppade lite närmre och la handen på mitt knä. Jag ryckte på axlarna, jag visste inte riktigt. Aaron hade sagt att jag inte skulle oroa mig men det var verkligen lättare sagt än gjort.

"Jag vet inte, jag kan inte förlora honom mamma" en stor klump hade bildats i min hals och jag tvingade tillbaka mina tårar "Tänk om hon kommer tillbaka och han inser att allt det här, vad vi har är ett misstag. Jag kommer inte klara det, jag älskar honom så mycket. Vad var mitt liv innan jag träffade honom, ingenting, jag var verkligen ingen mamma. Han har fått mig att känna att det finns någonstans där jag passar in"

Hon tog min gitarr och la den till sidan för att sedan dra in mig i hennes famn, jag kunde inte längre hålla mina tårar tillbaka så jag lät dom falla ljudlöst "Vem är hon?" frågade min mamma samtidigt som hon klappade med handen på mitt huvud.

"En tjej som han drömmer om, Safira heter hon och jag vet inte vem hon är eller vad hon betyder för honom" jag snyftade tyst "Och jag är så rädd mamma"

Hon kramade om mig hårdare "Shh, det kommer bli bra ska du se. Aaron älskar dig oändligt hjärtat, annars hade inte varit här varje kväll för att se till så att du är trygg"

Jag såg på henne och slog ut med händerna i en gest "Ser du honom här någonstans nu? Klockan är redan elva och han har inte ens hört av sig än och jag kan inte sluta oroa mig för att det har att göra med henne" jag suckade innan jag reste mig från sängen och gick för att se ut genom mitt fönster.