The Real Me

Kapitel 41

Aarons Point of view

Klockan på mobilens skärm slog över ännu en minut och närmade sig halv två på natten. Selena hade somnat i min famn och nu stod jag vid fotänden av hennes säng och såg på henne. Håret var utspritt över huvudkudden och hennes nakna hud glänste av månskenet. De fylliga läpparna var något särade och jag fick anstränga mig för att inte gå fram och kyssa dom.

Vi hade missat skolbalen, men enligt mig så hade jag haft en betydligt bättre natt än någon bal någonsin skulle kunna ge mig.

Jag såg runt i det mörka rummet efter min t-shirt och hittade den i en hög på golvet en bit bort. Med tysta steg gick jag och plockade upp den och drog den över huvudet. Selena rörde sig i sängen, jag stelnade till och såg på henne. Hoppades att hon inte skulle vakna.

Vad skulle jag göra nu? Det hade varit själviskt av mig att stanna från första början men Selena hade verkligen inte gjort det lätt för mig. Det hade varit fullkomligt omöjligt att lämna henne då. Men nu, denna gången skulle jag gå och oavsett vad skulle jag inte komma tillbaka. Jag visste att det skulle krossa henne när hon vaknade och insåg att jag var borta igen, men jag intalade mig själv att det skulle vara för hennes bästa.

Selenas Point of view

Stunden du läser det här så kommer jag vara långt borta. Det är ingen idé att du försöker ringa för jag har inte telefonen med mig. Jag vet att du kommer hata mig för det här och det är okej. Det blir lättast så för oss båda. Men glöm aldrig att jag gör det här för dig babe. För jag älskar dig, så mycket! Jag var tvungen att gå när du sov för annars hade jag aldrig lyckats slita mig från dig, förlåt mig. Balen är över och vi vet båda vad som väntar mig nu, därför måste jag ge mig av. Jag kommer bära med mig minnet av dig, av oss, i varje steg jag tar till dagen jag slutar andas. Jag kommer aldrig sluta älska dig Selena Colins, du är mitt allt. Jag önskar att saker och ting hade varit annorlunda, annorlunda på ett sätt som hade låtit mig vara med dig. Jag saknar dig redan! Ta hand om våra två små och berätta för dom om mig, låt dom veta att jag älskar dom mer än livet!

Med lappen i handen reste jag mig från sängkanten och slängde på mig det första bästa jag hittade i min garderob, en vit t-shirt och svarta shorts. Snabbt slängde jag upp mitt oborstade hår i en hög tofs. Denna gången tänkte jag inte gräva ner mig. Visst mitt hjärta krossades ännu en gång men jag var tvungen att lösa allt det här, oavsett hur mycket det än skrämde mig och oavsett vad jag kanske skulle komma att förlora i slutändan.

Mina föräldrar satt vid köksbordet när jag kom ner för trappan, dom såg på mig men sa först ingenting. Av någon anledning så kunde jag känna på mig att dom visste att Aaron hade varit hos mig i natt. Jag log stelt och bad verkligen till alla gudarna att dom inte var medvetna om mer än så.

Jag slog mig ner på stolen mittemot "God morgon." sa jag samtidigt som jag satte mig.

"God morgon." Svarade dom osäkert i kör.

Jag hade inte pratat med dom sedan min mamma bekräftade att jag var den försvunna Safira. Aarons barndomsvän och även om han starkt förnekade det så visste jag att innerst inne var det hans barndomskärlek. Visst hon försvann, eller rättare sagt jag, när jag var två år men det var saken med den där varggenen, allt var så mycket starkare.

Jag harklade mig och såg upp på mina föräldrar. Dom mötte min blick men kunde inte förmå sig att hålla kvar den mer än korta stunder i taget. Dom skämdes och var oerhört osäkra på vad dom skulle säga, det kunde vem som helst räknat ut.